Kategoriarkiv: Miljö

Fri anmälan till utbildningsseminarium hos TEM om REACH för varor

OBS! Flyttad till 19 september 2013 (ursprungligen 23 maj. Se övrig info nedan)

Anmäl dig och kollegor till frukostseminariet om ”REACH för varor” som hålls i TEM:s lokaler på Stortorget 17 i Malmö den 23/5. Claes Debourgh från Intersolia håller i utbildningen. Claes är toxikolog och har arbetat med frågorna på Kemikalieinspektionen och regeringskansliet. Läs om Claes i bilden nedan. Seminariet kommer handla om vad kemikalielagstiftningen innebär för nedströmsanvändare och distributörer av varor som har särskilda ämnen i sig. Vilket ansvar har din organisation och vad har ni respektive era leverantörer för krav på er? Hur tillämpas lagstiftningen i praktiken?

Vi bjuder på frukost kl 08.00 och seminarium blandat med workshops startar kl 08.30 och vi avslutar runt kl 10. Anmäl er till mig direkt via min epost: carl.hojman[at]tem.se).

Välkomna!

Clas Debourg

/Carl Höjman

Hur jobbar man med hållbarhetsfrågor i djursjukvården?

Hållbar sjukvård är ett av TEM:s fokusområden och vi har lång erfarenhet av att jobba med dessa frågor inom allt från öppenvård till slutenvård. De problem som finns inom sektorn är också något som lyfts fram mer och mer och man har olika verktyg för att jobba med frågorna.

Vad som däremot i alla fall för mig känns som en vit fläck på kartan är veterinärmedicinen. Inom den ”mänskliga” vården talas det mycket om att minska antibiotikaanvändningen och att om möjligt välja läkemedel som inte har så stor påverkan på miljön, samt att noga ta hand om läkemedelsavfallet, men hur aktivt jobbar man med detta inom veterinärmedicinen?

Höll en utbildning i hållbar sjukvård för ett tag sedan där en läkare efteråt kom fram och beklagade sig över att så stort fokus lades på den ”mänskliga” vården i hållbarhetssammanhang medan det var synnerligen släpphänt vad gäller hanteringen av antibiotika och andra typer av läkemedel som riktar sig till djur. Även om vi nu inte använder exakt samma typ av antibiotika till djur och människor (det vet jag inget om) så kan jag som gammal mikrobiolog mycket väl tänka mig att utvecklandet av resistens för en typ av antibiotika kan slå även mot liknande antibiotika som riktar sig till människor. Och självklart är resistensen ett problem i sig, även i djursjukvården liksom att läkemedelsrester överhuvudtaget kommer ut i miljön .

Såg dock att man i Kronoberg skulle ta i med hårdhandskarna vad gäller kontroll av läkemedelsanvändning ute på gårdar och se till att man hanterade smittförande avfall på ett säkert sätt. Konstaterade även att Jordbruksverket verkar bedriva en del arbete på området för att få ut information om problemet och jobba förebyggande.

Även om vi enligt utsago relativt sätt använder mindre mängder läkemedel i våra djurbesättningar än ute i övriga Europa, så misstänker jag att det finns en del att göra på området. Är rätt nyfiken på hur man kan jobba mer med hållbarhetsfrågor även inom djursjukvården. Någon som vet mer?

Läs mer:

/Marie Pettersson

 

 

Sustainable Healthcare by Sweden – event i London 29 maj

SHClondon13För andra året i rad arrangerar nätverket sustainablehealthcare.se ett exportevent på svenska ambassaden i London. Svenska CleanTech bolag med lösningar för sjukvården får en unik möjlighet att presentera sina produkter och tjänster för nyckelpersoner inom engelsk sjukvård. Den 25 juni kommer motsvarande event att genomföras i Berlin tillsammans med det fransk-tyska nätverket C2DS.  I satsningen ingår planer på ett nordeuropeiskt nätverk för CleanTech för sjukvården. Projektet Sustainable Healthcare drivs av bl.a. Sustainable Business Hub och i projektet står TEM för kompetensen och kontakter inom hållbar sjukvård.

Se inbjudan >>>sustainable_healthcare_london_130529

/Daniel Eriksson

Veckans begrepp: Egenkontroll

Enligt miljöbalken har den som bedriver en verksamhet skyldighet att känna till hur verksamheten påverkar miljön. Man ska också själv kontrollera att verksamheten följer miljöbalken och det är detta som kallas för egenkontroll.

En verksamhetsutövare ska också kunna visa att verksamheten arbetar för att minska miljöpåverkan och att man har tillräcklig kunskap för att leva upp till kraven i miljöbalken. Kravet på egenkontroll återfinns i miljöbalken 26 kap. 19 §.

Eftersom verksamheten själv har den bästa kännedomen om sin miljöpåverkan kan egenkontrollen vara det effektivaste sättet att se till så att lagar efterlevs och miljöpåverkan minimeras, förutsatt att egenkontrollen fungerar som den ska.

Egenkontrollen innebär alltså att regelbundet kontrollera verksamhetens miljöpåverkan genom t ex mätningar, undersökningar och utredningar. Det kan också innebära att rutiner införs för att olika arbetsmoment ska utföras med så liten miljöpåverkan som möjligt. Egenkontrollen följer den klassiska PDCA-snurran, med planering, genomförande, uppföljning och förbättring.

För tillstånds- och anmälningspliktiga verksamheter finns ytterligare krav. Dessa verksamheter omfattas också av Förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll och NFS (2000:15k) om genomförande av mätningar och provtagningar i vissa verksamheter. Dessa författningar ställer krav på att verksamheten ska göra en riskvärdering och göra en förteckning över ansvarsfördelningen när det gäller miljöfrågor i verksamheten. Man ska också ha rutiner för kontroll och underhåll för de delar av verksamheten som kan påverka miljön. Hanterar man kemikalier ska dessutom en kemikalieförteckning tas fram.

/Elin Dalaryd

Veckans begrepp: förorenaren betalar

Principen om att förorenaren betalar, eller Polluter Pays Principle (PPP) är central i miljöbalken och finns med bland de allmänna hänsynsreglerna i kap 2.

Principen innebär att den som orsakar skador i miljön ska betala de samhällsekonomiska kostnader som uppstår. Principen finns också med bland de 27 principer som antogs i Riodeklarationen vid FN:s konferens i Rio 1992. Principen har starkt stöd i EU:s miljöpolitik och även i de flesta OECD-länder.

Ofta kommer PPP upp i samband med olika miljörelaterade olyckor, som t ex utsläpp till mark eller vatten. Det kan dock också handla om att tillämpa principen i form av olika miljöskatter, som t ex koldioxidskatt och skatt på handelsgödsel. Producentansvaret är också en form av användning av PPP, där producenten ansvarar för vissa produkter när de blir avfall. I Sverige har ansvaret flyttats över från samhället eller individen till producenten, som tar betalt för sitt ansvar genom högre pris på produkten. PPP ligger också bakom bestämmelserna i Miljöbalken som anger att det är verksamhetsutövaren som ska betala för kostnader som har att göra med tillståndsprövning och tillsyn.

/Elin Dalaryd

Veckans begrepp: habitat banking

Efter klimatkompensation får vi kanske i framtiden se mer av ekologisk kompensation, genom så kallad habitat banking. Liksom man kan kompensera för sina koldioxidutsläpp genom att köpa utsläppsrätter eller investera i förnybar energi kan man också kompensera för att man minskar den biologiska mångfalden genom olika typer av exploatering. Ekologisk kompensation kan ske genom habitat banking.

Habitat banking är ett marknadsbaserat system där en exploatör kan betala någon för att skapa värdefull natur på en plats som kompensation för att man förstör värdefull natur genom exploatering på en annan plats. Även om man genomför en exploatering med hänsyn tagen till naturen sker i normalfallet en minskning av den biologiska mångfalden. Genom habitat banking möjliggör man både bevarande av biologisk mångfald och utvecklingsprojekt genom att utvecklingsprojekten får ett verktyg som gör att de kan genomföras på ett mer ansvarsfullt sätt.

Värdet av den skapade naturen bör vara lika stort som värdet på det ekosystem som man förstör. Den som säljer tjänsten kan vara en markägare eller ett företag, som t ex återskapar en våtmark eller ängsmark och säljer värdet på de skapade ekosystemen som krediter. Marken som omvandlas ska vara mark som på något sätt är degraderad idag. Ett gammalt kalkbrott kan t ex bli en miljö som påminner om Ölands Alvar.

I USA börjar habitat banking bli stort och omsätter nu 3 miljarder dollar årligen. Även Tyskland, Frankrike och Storbritannien har kommit långt på området. Än så länge är habitat banking ett frivilligt system, men det kan mycket väl komma att bli tvingande. EU har som mål att det efter 2020 inte ska ske någon förlust av biologisk mångfald, och då krävs att någon form av kompensationssystem inrättas, som kan användas vid exploateringar. Precis som för klimatkompensation krävs det övervakning av systemet för att garantera att värdefull natur verkligen skapas.

/Elin Dalaryd

Nyhetsbrev från TEM mars 2013

Nu kan du läsa vårt senaste nyhetsbrev. I marsnumret skriver vi bla annat om CSR North, våra utbildningar, kurs i lagledning m.m.

TEM nyhetsbrev 2013

 

Veckans begrepp: IPPC-direktivet

Redan vid början av 1980-talet började man inom EU diskutera en samordnad internationell lagstiftning för att förebygga och begränsa industriella föroreningar. År 1993 lade EU-kommissionen fram ett förslag till det som idag kallas IPPC-direktivet, vilket är en förkortning för Integrated Pollution Prevention and Control. Sedan dess har direktivet ändrats vid fyra tillfällen och är idag konsoliderat i direktiv 2008/1/EG.87.

Direktivets verkan innebär att varje medlemsstat får införa strängare regler i sin egen nationella lagstiftning, vilket i Sverige återfinns i 2 och 3 kapitlet av Miljöbalken.

De verksamheter som berörs är industrier och jordbruk med särskilt hög föroreningspotential, exempelvis energiproducenter, metallindustri, kemisk industri, avfallshantering och djuruppfödning. Direktivet kräver att dessa verksamheter beviljas ett tillstånd som innebär att vissa miljökrav uppfylls. Det är sedan upp till respektive tillståndshavare att ansvara för att leva upp till kraven genom förebyggande arbete och utsläppsminimerande åtgärder. Ett beslut innehåller konkreta krav på bland annat utsläppsgränsvärden, skyddsåtgärder för mark och vatten, åtgärder för hantering av avfall, åtgärder vid läckor eller andra störningar, utsläppskontroll samt generellt en hänvisning till miljöbalkens allmänna hänsynsregler i fråga om hushållning med energi, resurser och avfall. Myndigheten grundar sina krav i tillstånden på principen om bästa tillgängliga teknik (BAT), samt tillhörande branschspecifika dokument som tagits fram som vägledning, kallade BREFs.

Ansökan om tillstånd görs direkt till behörig myndighet i landet. I Sverige är denna myndighet den länsstyrelse vilken ansvarar för tillsyn av ansökande verksamhet. I Sverige krävs att de verksamheter som idag har tillstånd baserade på miljöskyddslagen (senare ersatt av miljöbalken år 1999) behöver förnyas senast 2009 för verksamheter med särskild betydelse samt senast 2015 för övriga verksamheter.

/Elin Dalaryd

Veckans begrepp: kunskapskravet

Kunskapskravet är en av de allmänna hänsynsreglerna i Miljöbalken. Den här veckan tittar vi lite närmare på begreppet.

2 § i Miljöbalkens 2 kapitel lyder så här: ”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.”

Tittar man närmare på texten framgår det att en verksamhetsutövare redan i förväg ska skaffa sig relevant kunskap och titta på vilka miljökonsekvenser en aktivitet kan få. Hur mycket kunskap som behövs varierar från fall till fall. Det grundläggande är att man utifrån kunskapen ska kunna avgöra om verksamhetens aktiviteter påverkar eller riskerar att påverka människors hälsa eller miljön. Kunskapskravet är en av de principerna som ligger bakom verksamhetsutövarens egenkontroll, som innebär att varje verksamhetsutövare är skyldig att bedriva ett förebyggande arbete och fortlöpande planera och kontrollera sin verksamhet för att motverka och förebygga hälsoproblem eller skador på miljön.

Ett exempel på när kunskapskravet tagits upp som argument i en rättslig tvist var 2005 när Skogshalls bruk i Hammarö kommun hamnade i tvist med Naturvårdsverket i samband med en tillståndsansökan. Naturvårdsverket yrkade på att Skogshalls bruk skulle genomföra en riskanalys på en kemikalie, med hänvisning till både kunskapskravet och försiktighetsprincipen. Miljööverdomstolen menade i sin dom att kunskapskravet och försiktighetsprincipen medför att en verksamhetsutövare har ansvaret för att dokumenterad kunskap tas fram om kemikalier som kan utgöra en hälso- och miljörisk. Om sådan kunskap inte finns att hämta från tillverkare och leverantörer är det alltså verksamhetsutövarens ansvar att ta fram den.

/Elin Dalaryd

Giftfri vardag – en möjlig framtid?

Klimatförändringarna i all ära, men när det gäller miljöfrågor är det problematiken med farliga kemikalier i vår närmiljö som oroar mig mest. För detta är ett problem som direkt berör oss alla dagligen. Vi lever i ett kemikaliesamhälle med kemikalier i allt från kläder, möbler och förpackningar till kvitton, datorer m.m. Vi har hundratal kemikalier i vårt blod där innehållet varierar beroende på när vi är födda och i vilka miljöer vi vistats.

För mindre än en vecka sedan kom en rapport från WHO-UNEP som beskriver sambanden mellan hormonstörande ämnen i vår vardag och sjukdomar som cancer, diabetes, och fetma. Även en mängd tillstånd som påverkar vår fertilitet som låg spermiekvalitet, för tidiga födslar och missbildade könsorgan kan sättas i samband med denna typ av kemikalier. Bakom rapporten ligger tio års världsledande forskning. Minst 800 kemikalier misstänks kunna påverka hormonsystemet. Och enligt forskare på området är effekterna så allvarliga att dessa kemikalier bör regleras omgående.

Det som bekymrar mig är hur man ska värja sig i vardagen, hur kommer man undan? Svaret är väl att man bara till viss del kan göra det genom aktiva val. I vissa fall sitter man fast i lagstiftarnas val att inte lagstifta, eller reglera. Barn som rör sig på golvet där damm med gifter i finns, och som suger på diverse saker, är mest utsatta. Samtidigt går det ju inte att skydda dem fullt ut. Man kan ju inte hålla barnen hemma från förskolan bara för att där antagligen finns madrasser med flamskyddsmedel, leksaker med mjukgörare i och PVC-golv.

Vad vi än gör så kommer vi att på ett betydande sätt bli påverkade under vår livstid. Har vi otur blir vi en av dem som drabbas av någon kemikalierelaterad sjukdom, eller har någon närstående som blir det. Som läget är nu får man hoppas på bra gener och lite tur.

Men nu när vi vet, eller anar vilka risker som finns, ska vi inte fullt ut tillämpa försiktighetsprincipen då? Det pratas om att ny EU-lagstiftning kan komma 2015 och det är väl bra, men det lär dröja innan den är tillräckligt heltäckande, och vi röjt upp bland de kemikaliefällor som finns idag. Med tanke på all ohälsa och den ökade belastningen på sjukvården som alla gifter i miljön ger upphov till så borde det vara samhällsekonomiskt rimligt att säga stopp nu, så att åtminston våra barnbarn slipper den giftiga cocktail som är en oundviklig del av vår vardag idag.

Läs mer:

/Marie Pettersson

Veckans begrepp: cirkulär ekonomi

Min kollega Marie Pettersson har tidigare skrivit om cirkulär ekonomi här på bloggen, och hur företag och andra organisationer kan arbeta för att gå över mot en sådan ekonomi. Nu fördjupar vi oss ytterligare i ämnet genom att reda ut begreppet under rubriken Veckans begrepp.

Begreppet cirkulär ekonomi hörs allt oftare, t ex i Johan Rockströms och Anders Wijkmans senaste bok Bankrupting Nature. Men hur fungerar en cirkulär ekonomi till skillnad från en linjär?

En cirkulär ekonomi är en ekonomisk modell som kan tillämpas i ett företag eller annan organisation som ett alternativ till en linjär ekonomi, som hittills varit den dominerande modellen. I en cirkulär ekonomi använder man cirkulära kretslopp, inspirerade av naturens kretslopp. Begreppet kommer från rörelsen Vagga till vagga, eller Cradle-to-cradle, och man ser till en produkts hela livscykel. Avfall ses som en råvara och man strävar efter att i första hand kunna återanvända produkter, i andra hand återvinna materialet (och återvinna näringen i biologiskt material) och i sista hand utvinna energi. Man strävar alltså efter att komma uppåt i avfallshierarkin. En form av återanvändning är så kallad redesign, där t ex en dryckesförpackning kan bli en väska.

En organisation kan gå över till en cirkulär ekonomi genom att genomgå ett antal förändringar. Man ska då ta bort miljöfarliga ämnen ur sin produktion, designa produkterna så att det är lätt att plocka isär dem för återvinning, endast använda sig av förnybar energi till produktion och transporter och skapa slutna kretslopp för material enligt avfallshierarkin. Organisationen ska också försöka att äga så lite utrustning etc som möjligt, och istället dela/hyra/leasa det man behöver. Samma synsätt ska användas när det gäller de egna produkterna. Man ska alltså hyra ut/leasa produkterna till sina kunder istället för att sälja dem. På så sätt uppstår en önskan hos organisationen att skapa produkter som håller länge och som man kan ta tillbaka, reparera och hyra ut igen. Det blir en funktion man säljer istället för en produkt.

Stiftelsen Ellen Mac Arthur Foundation, som verkar för övergången till en cirkulär ekonomi, visar i två rapporter att det finns stora ekonomiska möjligheter i ett sådant paradigmskifte. Ett exempel är mobiltelefoner, där man skulle kunna spara 50 procent av den initiala materialkostnaden genom att ha bättre system för materialåtervinning. Rapporterna visar också att många nya jobb skulle kunna skapas i en cirkulär ekonomi.

/Elin Dalaryd

Hållbarhet i styrelserummet

Ingen har väl missat senaste veckans nyheter om Telia, muthärvan i Uzbekistan och styrelsens bristande ansvarstagande. Nu ska styrelsen bytas ut och man har insett att en person med kompetens på hållbarhetsområdet är en nödvändighet i denna församling. Bra, inget ont utan att det har något gott med sig, som man brukar säga. Synd bara att det måste krävas en sådan skandal för att inse att hållbarhet har en självklar plats i styrelserummet.

Fler och fler företag inser, utan att gå igenom en härdsmälta a la Telia, att hållbarhet är en nödvändighet för att bedriva en affärsverksamhet nu och i framtiden. Från att CSR-avdelningen varit ett slags appendix till verksamheten, ofta skött av kommunikationsfolk, ser man mer och mer att frågan, till vissa delar, lyfts upp till ekonomichefsnivå, åtminstone i större företag. Hållbarhetstänket integreras i strategi och innovationsverksamhet.

I en studie genomförd av Global Compact och Accenture, med ett par år på nacken, menar 93% av vd:arna att hållbarhet kommer att vara kritiskt för verksamhetens framtida lönsamhet. Från att lite diffust ha handlat om att ”investera i framtida generationer” handlar det nu mera om att placera hållbarhet i verksamhetens grundläggande affärsstrategi på ett konkret sätt.

Man har länge tvistat om hur lönsamt det egentligen är att jobba med hållbarhetsfrågor. Nu finns det dock undersökningar som just kan visa på detta. I en studie genomförd av Harvard Business School som inkluderade 180 företag kunde man se ett klart samband mellan integrering av hållbarhet i verksamheten och långsiktigt positiva finansiella resultat.

Vad är då problemet, vad hindrar då att alla verksamheter jobbar med dessa frågor? I samma studie som ovan av Global Compact och Accenture ansåg 49% av vd:arna att det är den stora komplexiteten med att integrera hållbarhet i alla företagsfunktioner som sätter käppar i hjulet. Hållbarhet kan vara så många olika saker och det är svårt att ta ett samlat grepp över hela området.

Detta kan jag förstå, och därför kan det i många fall vara nödvändigt att ta in utomstående expertis för att göra en värdering av vad verksamheten i första hand bör jobba med på hållbarhetsområdet. Man kan här t.ex. ta ett avstamp i huvudområdena i ISO 26 000, standarden för socialt ansvarstagande, och göra en inventering av vilka av de sju hållbarhetsområdena man främst berörs av som ex. miljö, mänskliga rättigheter, konsumentfrågor och därefter göra en riskanalys för att värdera vad man bör prioritera i sina mål och strategier.

För att få genomslag när man jobbar med dessa frågor på ledningsnivå är det viktigt att göra kopplingar till ekonomi och specifik företagskultur snarare än att trycka på mjukare värden, speciellt i kristider som dessa. För en icke-expert på området är det annars lätt att hållbarhetsfrågorna uppfattas som luddiga och icke lönsamma.

Att sedan öppet redovisa vad man står i olika frågor, att visa på både starka och svagare områden, är en framgångsfaktor för att öka sin trovärdighet gentemot sina intressenter. Man vill verkligen inte hamna i läget att en stor utredning krävs, som sedan visar på pinsamma oegentligheter som i fallet Telia, då kan man som styrelse kasta in handduken…

Läs mer:

/Marie Pettersson