The Copenhagen Accord – en succé!?

Det sägs och skrivs mycket negativt om utfallet av COP15. Vad var det egentligen som hände, vad blev det verkliga ”resultatet”?

COP15 nådde inte fram till något lagligt bindande avtal. Men vad är det egentligen som skapar de bästa verkliga förändringarna? Är det lagar och regler eller är det ledare som vill något och som samarbetar på ett sant sätt?

Som jag ser det är det inte brist på ord, det är brist på handling? Möjligheten att uppnå en hållbar utveckling bygger på framtidsinriktade investeringar i att skapa sundare försörjningssystem. Viljan att investera pengar, tid och engagemang för framtiden bygger på framtidstro och många olika former av ömsesidig tillit. Det är oroande att det som skrivs om konferensens resultat är så negativt och färgat av misstänksamhet. Det är ju trots allt mycket glädjande att de mäktiga och mänskliga ledarna samlades och skapade en konstruktiv avslutande dialog.

Konferensens mest omskrivna slutdokument är The Copenhagen Accord och
resultatet inkluderar ett flertal positiva uppmaningar och metodologisk vägledning. The Copenhagen Accord har 2º C som konkret mål för den maximalt acceptabla temperaturökningen och en utfästelse om att de ekonomiskt rika länderna skall bidra, med 30 000 000 000 $ för 2010 – 2012 och 100 000 000 000 $ per år 2020, till att de ekonomiskt fattiga länderna skall kunna förbättra sina befolkningars levnadsstandard på ett hållbart sätt. 

Det bästa med dokumentet är att det är inriktat på att skapa en global process för hållbar samhällsutveckling. Det finns en intressant analogi i dagens synsätt på hur man bör arbeta med utveckling av företag och andra organisationer. För att uppnå en hållbar utveckling är det inte är tillräckligt med avgränsade mål. Det är också grundläggande att man har ett kvalitetssystem som möjliggör ständiga förbättringar och lärande. Den här principen är nu också grundläggande för de seriösa miljöledningssystemen. TEM arbetar sedan 25 år med att få saker att hända. Idag arbetar vi mycket med att skapa enkla fungerande processer för att bygga utvecklingsinriktad förståelse kring hållbarhetsrelaterade aspekter och för att öka motivationen. Det finns idag många regler och mycket bra teknik. Flaskhalsen ligger i att få saker att hända. Ur det här perspektivet ser det ut som om konferensen har fört oss ett mycket viktigt steg framåt.

Det finns dock en allvarlig problematik i att det är många som försörjer sig på att först skapa rädsla och sedan sälja lösningar. Detta är uppenbart för försäkringsbranschen och alla dem som säljer någon form av skyddsutrusning. Att lyfta fram risker är ett effektivt sätt att synas, som t.ex. används av politiker och forskare, och inte minst miljöorganisationer. Media har lätt att göra säljande rubriker av problem och risker, och de fungerar därför som en megafon för dem som lyfter fram olika former av risker.   För dem som arbetar på det sättet tycks COP15 ha varit ett misslyckande

Det finns en anomali i att vi idag har det tryggaste samhället mänskligheten någonsin levt i, samtidigt som allt fler svenskar tycks vara allt mer oroliga. “We are the safest and healthiest human beings who ever lived, and yet irrational fear is growing, with deadly consequences…”    Den största risken är nog att människor ger upp hoppet. Med lite perspektiv är det uppenbart att medellivslängden och försörjningstryggheten har förbättrats mycket de senaste hundra åren. När man öppnar tidningen eller ser på TV ser det dock ut som om dagens värld är mycket riskabel att leva i.

För att kunna åstadkomma förändring är det viktigt att det finns en medvetenhet om att den existerande lösningen inte är tillfredställande. Det är också nödvändigt att det finns trovärdiga förslag på hur man kan åstadkomma relevanta förbättringar.
Lagar och regler är en viktig metod för att bygga medvetenhet och för att åstadkomma realpolitiska förbättringar. Men om förhandlarna och verkställarna i verkligheten gör vad de kan för att minimera sina insatser så händer det inte så mycket. För att få saker att hända är det viktigt att fokusera på positiva möjligheter och att skapa processer för att få så mycket som möjligt att hända.

FN har nu arbetat minst 50 år med att bygga medvetenhet kring miljö och utveckling. Men vad är det mänskligheten bör göra? Att skriva avtal, lagar och regler kring vad vi inte bör göra räcker inte. Att skriva planer och visionstexter räcker inte långt, om de inte kombineras med en verklig vilja att göra det man skriver om. Texterna om miljö och hållbar utveckling har varit mycket viktiga för att bygga medvetenhet. Men de tidigare texterna ger inte så mycket positiva förslag på vad vi bör göra för att åstadkomma en bättre samhällsutveckling för de många människorna. Och de har inte klargjort hur vi bör göra för att stötta de människor som försöker åstadkomma en sådan utveckling. Ur det här perspektivet känns det som om COP 15 har öppnat upp för en ny nivå av global utvecklingsprocess.

Jag hoppas att allt fler nu kommer att stötta personer som på många sätt och på olika nivåer bygger framtidstro och ömsesidig tillit. Jag hoppas att vi i högre grad kan inrikta oss på att stötta dem som försöker få positiva saker att hända, på riktigt!

Läs mer:

God Jul
/Reine Karlsson

One response to “The Copenhagen Accord – en succé!?

  1. ”Det finns dock en allvarlig problematik i att det är många som försörjer sig på att först skapa rädsla och sedan sälja lösningar.”

    Det är ju alldeles utmärkt att du uppmärksammat detta cyniska fenomen. Affärsmannen Al Gore och indiske chefen för IPCC är de värsta propagandisterna världen skådat sedan Göbbels och Hitler. Lyssna på dem igen och lägg märke till alla hot, sanna eller falska, som de hela tiden framför i alla föreläsningar, böcker och filmer. Speciellt de tecknade filmen på en isbjörnsuge som inte kan finna någon is att vila på och därför måste drunkna, en ren fantasi som skrämnde upp massor av barn. Isbjörnsstammen har ökat sedan 1970 och har uppenbarligen både överlevt både istider och värmeperioder som när vikingarna bedrev jordbruk på Grönland under senaste värmeböljan där.

    Al Gore sägs ha tjänat ca 100 miljoner dollar och är full investerad i ”grön” teknologi och handel med CO2 utsläpp, precis som hans indiska ICPP kollega. Al Gore har varit frontfiguren och den som hårdast drivet AGW-teorin som nu visat sig vara en enda jättebluff och det var ju tur för världen att det hände när internet fanns, annars hade de sannolikt lyckats införa sin enorma klimatskatter och regleringar som lett till avveckling av vår industri och välfärd.

    Vi kan nu lämna hela klimatdebatten bakom oss eftersom mänsklig CO2 inte har någon inverkan på jordens temperatur och var mycket vakna på när våra cyniska ledare börjar snacka om hot från terrorism, klimat eller svininfluensa och att folket måste finna sig i högre skatter och mindre frihet.

    Gilla