I slutet av året lanseras den nya standarden ISO 26 000 som tar ett helhetsgrepp om företags och organisationers ansvar vad gäller allt från mänskliga rättigheter, produktsäkerhet till miljö m.m. Och det är förstås alldeles utmärkt att företag m.fl. får ett verktyg att använda sig av för att ta ett samlat grepp om hur man ska förhålla sig till sin omvärld. Samtidigt är frågan hur lättanvänt det blir i praktiken.
Det här är ingen standard man kan certifiera sig emot och det verkar finnas flera anledningar till detta. Hörde vid ett föredrag av en person i höstas som jobbat mycket med standarden att detta skulle bero på att man inte ville främja en konsultmarknad. Låter ganska absurt tycker jag eftersom konsultmarknaden redan innan standarden lanserats blomstrar och alla konsulter med självaktning verkar ha utvecklat ett verktyg för implementering. En annan orsak jag kan tänka mig är att ”mindre demokratiska länder” vill minska standardens betydelse eftersom den behandlar mycket krav vad gäller mänskliga rättigheter och arbetsrätt som man kanske inte lever upp till idag och att den därför skulle bli ett slags handelshinder. Men det är bara min spekulation.
Efter att ha läst igenom standardens dryga 90 sidor kan jag konstatera att den inte påminner alls om någon annan standard jag kommit i kontakt med och att ”standard” egentligen är en ganska missvisande benämning. Mest av allt påminner den om en lärobok där man går igenom de viktigaste områden som ett företag kan påverka genom sin verksamhet och hur man bör ta mått och steg för att förhålla sig till dem på ett rationellt sätt. Och efter att ha läst en del flummiga CSR-böcker så gör den klara strukturen mig glad. Men man ska ha klart för sig att ISO 26 000 inte innehåller några skall-krav och att det troligtvis är tänkt att man ska jobba med andra verktyg som certifieringsbara standarder inom t.ex. miljö, arbetsmiljö och GRI:s riktlinjer för hållbarhetsredovisning för att nämna några exempel.
Men på grund av standardens yppiga omfång kommer det antagligen att bli många övermäktigt att jobba med allt direkt på ett systematiskt sätt. Troligtvis har man redan en del gjort inom områden som miljö och arbetsmiljö. Och här finns det också kritik på att vad man ska leva upp till inte är tillräckligt konkretiserat. Detta ställer stora krav på företaget/organisationens förmåga att själv sätta gränser för sitt arbete.
– Vi hade också ganska generella och lite otydliga riktlinjer i början och det fungerade inte alls bra. Man måste veta vad man har att leva upp till. Ikeas utvecklingschef Olle Blidholm
Att sätta sina egna gränser är så klart ett viktigt steg i processen. Samtidigt vill nog många företag veta exakt vad de behöver göra och slippa uppfinna hjulet själva. Så troligtvis kommer man här att trots allt få ta in den ”förhatliga” konsulthjälpen. Annars tror jag bara att det på sin höjd kommer att bli de riktigt stora organisationerna, de med en stab av experter inom de olika områdena, som förmår att använda sig standarden på ett fruktbart sätt.
En annan viktig faktor är hur internationellt erkänd standarden blir, hur stort genomslag den får. Kommer det att finnas handelsmässiga, varumärkesstärkande, ekonomiska incitament att jobba med den? Det här tror jag blir avgörande för om standarden slår igenom eller inte.
Annars finns det en risk att ISO 26 000 går upp som en sol men någonstans på vägen tappar bärkraft pga. sitt omfång och landar platt som en pannkaka.
Läs mer:
Här är utmaningarna med ISO 26 000 Miljö och utveckling
/Marie Pettersson
TEM-funderingar 