Hållbar konsumtion en svår nöt att knäcka

När jag slog upp Sydsvenkan i morse och läste artikeln ”Tillväxt hotar välfärden” av Anders Wijkman, som problematiserar vår ständigt ökande konsumtion med överutnyttjande av naturtillgångar till följd,  så tänkte jag 2 tankar. Första tanken var, absolut han har så rätt så rätt. Andra tanken var att jag känner mig aningen trött på artiklar som mycket riktigt påpekar att allting är på väg att gå åt fanders men som å andra sidan inte kommer med konkreta förslag på vem som skall göra vad för att komma tillrätta med problemen. Att vi inte kan fortsätta förbruka resurser som vi gör i dagsläget är ganska uppenbart, detta med tanke på att ingen har upptäckt någon mer planet att sourca ifrån hittills. Att vi använder oss av fel mått för att mäta välfärd är ingen hemlighet heller. Debatten om en grön BNP har förts länge.

Det som är mest intressant i detta sammanhang är alltså inte att om och om argumentera för en omställning av  vårt ekonomiska system utan att presentera att gångbart sätt att göra det på, samt att resonera kring vem som skall ta vilket ansvar i detta arbete.

Stater grejer inte uppgiften själva och företag har börjat inse att de behöver ta ansvar för samhällsutvecklingen och att de samtidigt kan profitera och stärka sitt varumärke genom detta arbete. På sistone har man läst mycket om klädbranschen och dess försök att reducera sitt ekologiska fotavtryck genom att använda sig av ekologisk bomull och återvunnet material samt genom att jobba med sina leverantörer och underleverantörer för resurseffektiviseringar, en bättre miljö och arbetsmiljö och schysstare arbetsförhållanden. Det man inte hör så mycket om är hur företag som H&M, Lindex och Kappahl arbetar med frågor som rör hållbar konsumtion? Effektiviseringar är absolut nödvändiga och föreställer ett första steg i rätt riktning, men genom enbart effektiviseringar kommer vi inte att lösa problemet, speciellt med tanke på att vår  ständigt ökande konsumtion äter upp vinsten med effektiviseringar.

Den nya standarden för socialt ansvarstagande ISO 26000 uppmanar företag att jobba för en hållbar konsumtion. Konkret betyder detta det skall tillverkas så miljöanpassade och hälsosamma produkter som möjligt med en ökad livslängd jämfört med dagens läge. För företag som t.ex.  H&M innebär detta att i längden producera mindre fast att ta bättre betalt för produkterna. För konsumenten betyder detta att man köper färre fast bättre, mer hälsosamma och miljöanpassade varor som håller längre till ett högre pris. Alla skulle vara nöjda eller hur?

Tyvärr är ekvationen inte helt så enkelt för vad gör vi på lördagarna när vår huvudsysselsättning, nämligen shopping faller bort?  Tänk så mycket mer tid som vi plötsligt har att tillbringa med varandra?

Som sagt det är lättare sagt än gjort. Nya kläder till mig själv och barnen är en stor lockelse hur man än vänder och vrider på saken och min shoppinglust begränsar sig tyvärr inte bara till kläder.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns stort behov av både vägledning av konsumenter när det gäller hållbar konsumtion och infallsrikedom och kreativitet från företagens sida när det gäller att skapa mer värde genom att producera mindre. Det är en stor utmaning vårt samhälle står inför och jag tror att vi kommer att lyckas endast om alla aktörer dvs. staten, företag och konsumenter samarbetar för att möta denna. Därför behöver vi flera konkreta projekt för en hållbar konsumtion och mindre allmän diskussion om ämnet. Ett tips till klädjättarna H&M, Lindex mm., är att höja priset på kläderna, att börja samla in kläder på varuhusen  och att ge rabatt vid köp av nytt om folk lämnar in sina  begagnade plagg.

/Iris Rehnström

Kommentarer inaktiverade.