Soft law – en lag att gosa med?

”Soft law.” Plötsligt hör man det överallt. Men ”mjuk lag” – vad ska det betyda? Att det är som en lag, men snällare? Ja, det är väl ungefär så. Även om det kanske är lite missvisande att tala om lag i detta sammanhang överhuvudtaget. Det mest utmärkande för soft law är att det inte är bindande och tvingande på samma sätt som det som brukar kallas hard law. Det som finns i den blå lagboken är typiskt hard law – tänk brottsbalken eller miljöbalken – följer man inte vad som står, finns sanktioner som skadestånd eller fängelsestraff.

Många initiativ inom miljö och socialt ansvarstagande är just soft law. Där står ingen exekutiv stat bakom, utan man har i vissa fall kommit på andra sorters sanktioner för att få de som har skrivit på (frivilligt i de flesta fall) att uppfylla olika krav. FN:s Global Compact är ett typexempel. Skriver man under Global Compact åtar man sig att rapportera om de åtaganden man gör på miljö- och arbetsmiljö-fronten (allt utifrån tio principer som man ansett vara de viktigaste ur FN-konventionerna, som förvisso är bindande för de länder som skrivit under dem men som inte är bindande för företagen per se). Uppfyller man inte de rapporteringskrav som krävs, syns detta på Global Compact’s hemsida, vilket kan skada en verksamhets varumärke. Andra exempel är FN:s resolutioner och deklarationer. Till skillnad från FN:s konventioner har ingen stat skrivit under på att den ska se till att ingen som står under statens tillsyn bryter mot artiklarna, utan resolutionerna och deklarationerna kan ses som starka rekommendationer från FN. Men följer man inte rekommendationerna kan det resultera i politiska påtryckningar.

Varför vissa regelverk blir just mjuka har olika orsaker. I internationella sammanhang är det ofta för att vägen till en bindande överenskommelse är för svår och lång. Ibland tror man också att effekten kan bli större vid frivilliga förbindelser än vid tvingande. Men bara för att det är mjukt i början behöver det inte betyda att det alltid kommer att vara så. Soft law kan med tiden börja ses som ”customary law”, det vill säga sedvana – det som man förväntar sig att alla gör. Och när det finns berättigade förväntningar, kan också legala följder inträda. Eller så får den mjuka lagen plötsligt mer tyngd av att någon maktinstitution ställer sig bakom den och puttar den framåt mot en mer bindande framtid – som nu när regeringen beslutat att svenska statligt ägda företag måste redovisa enligt Global Reporting Initiative’s mjuka CSR-standard.

Soft law sätter exempel och möjliggör rättens utveckling på ett sätt som kanske inte skulle varit möjlig om man gjort en hård ändring direkt (ramaskri! motstånd! revolution!). Ibland, om man vill att bra grejer ska hända, precis som annars i livet, får man ta det lite soft helt enkelt. Och kanske gosa en aning.

/Anna Åkerblom