Det mjukas gråa baksida (soft law – del II)

Men allt är förstås inte gosigt med soft law. Avsaknaden av riktig tyngd kan vara ett problem. Om det inte finns något verkligt sanktionssystem, kan vi då verkligen vara säkra på att organisationer verkligen gör det de säger? Soft law-instrument på miljöområdet blir ofta anklagade för att leda till vad som brukar kallas för green washing. Företag köper en stämpel för att förbättra sitt varumärke – men i själva verket betyder märkningen ingenting, då det saknas en ordentlig kontrollmekanism. Vad gäller ett av världens största CSR-initiativ, FN:s Global Compact, finns en strid ström av kritik om blue washing (Global Compact-loggan är nämligen blå och principerna täcker mer än bara miljö). Global Compact kräver extensiv rapportering, som man i och för sig kan tänka föranleder faktiskt handlande, men några kontroller utförs aldrig. Med över 6000 företag anslutna skulle nog den kontrollen bli för omfattande för kapitalsvaga Global Compact och de är också väldigt tydliga med att säga att Global Compact inte vill vara en ”hard controlling entity” utan ett instrument som fokuserar på lärande, dialog och partnerskap. Svårt att veta vad som är den riktiga anledningen – ett stickprov här och var för att rädda FN:s anseende kan ju inte vara så förfärligt dyrt?

Global Compact är ett typexempel på långa fallerade förhandlingar som aldrig ledde någon vart. På sjuttiotalet tryckte utvecklingsländerna på för en bindande konvention på området, men i-länderna skrek nej. FN försökte, men – nej. FN kände att man förlorade aktning i och med att man inte kunde kontrollera den globaliserade världens nya makthavare – företagen – och man behövde hitta ett sätt. Man valde till slut den mjuka vägen. Och även om jag kanske personligen hade föredragit en konvention, så kanske detta var det enda alternativet. Att försöka förändra företagens förhållningssätt med hjälp av insikt istället för hot. Kanske är det ett bättre sätt att få ett regimskifte (Global Compact har trots sitt mjuka sanktionssystem stor påverkan på företag, visar undersökningar). Och rapporteringsskyldighet gör ju att företag på något sätt tvingas att tänka efter.

Idag verkar opinionen ha svängt något. Nu är det kanske framförallt i-länder som talar om socialt ansvar in the governance gap (term som brukar användas för att förklara var CSR-initativ behövs, nämligen i de länder där regeringen och rättsinstitutionerna är otillräckliga), medan u-länderna är beroende av i-ländernas investeringar och gärna offrar sitt folks värdighet på vägen. Men ansvaret sträcker sig över landsgränserna. Produktion i utvecklingsländer skulle även med sociala hänsyn vara mycket billigare (och förmodligen också mer lönsamt för företagen – men det är en annan femma). Problemet är att inget utvecklingsland vill vara det enda att ställa krav – risken är för påtaglig att produktionen då skulle flyttas (ja, det är kanske den krassa verkligheten – kom igen liksom, företag). Och inget i-land vill vara det första att ställa höga krav på sina registrerade företag, på grund av risken för skatteflykt (även om England ligger i framkant och faktiskt även USA på sätt och vis). Det krävs något universellt. Till den stora lösningen kommer, är det, kanske vid sidan av skadeståndsrätt, soft law som vi har att tillgå. Och när företags varumärken blir viktigare och viktigare, så kan det ju faktiskt göra ont på riktigt att svartlistas offentligt hos Global Compact eller OECD Guidelines.

Men utvecklingen av alla mjuka standarder kan också ha en hämmande effekt på den ”riktiga” rättsutvecklingen. Finns chansen att själva ha kontroll över sin branschs reglering är det en chans företag ofta vill ta. När WHO började förhandla med sina 191 medlemsländer om the Framework Convention on Tobacco Control, var de stora tobaksföretagen snabba som attan att forma en ”voluntary pact” för att reglera sig själva. Just den pakten nådde ingen framgång, men beteendet är symptomatiskt. Plötsligt har man ett gäng standarder som kanske är alldeles för snälla och har någon slags oklar kontrollmekanism som ingen utomstående kontrollerar – men som regeringar och dylikt förlitar sig på. Skönt när företagandet sköter sig självt så man slipper hålla på liksom. Men, sen finns det ju många och ett ständigt ökande antal företag (till exempel TEM:s kunder :)) som sköter sig och som faktiskt vill att sådana som missköter sig inte ska komma undan med att fortsätta vinna kunder på oschysst basis. Sådana efterlyser ju dock ofta bindande lagstiftning.

Avsaknad av centralreglering kan också leda till att det skapas för många olika standarder, som till exempel inom skogsindustrin, vilket kan vara mycket förvirrande och otydligt – både för verksamheterna och för konsumenterna.

Ja, så bara mys är det inte. Men så länge det finns styrningsgap så är det nog nödvändigt med lite gos. Kanske särskilt på fredagar.

/Anna Åkerblom

3 responses to “Det mjukas gråa baksida (soft law – del II)

  1. Josia Hort

    Nu kanske jag föregår nästa artikel med titeln ”Varför hard law alltid spöar soft law”. Men jag kom att tänka på REACH som ett exempel på hur EU lyckats påverka produktionen av kemikalier långt utanför sina gränser. (Allt som jag nu skriver kommer från några föreläsningar med David Langlet)

    Genom att EU, som är en gigantisk importör och producent av kemikalier, drev igenom REACH och därigenom med tvingande regler kan fasa ut vissa kemikalier (förbudslistan är urvattnad, rejält) och ställer höga undersöknings och redovisnings krav av de som importerar kemikalier så har man ändå lyckats samla väldigt mycket information om kemikalier som finansieras av företagen. Samtidigt har man lyckats få vissa kemikalier förbjudna och ersatta. Detta har effekter långt utanför EU och påverkar såväl petrokemisk- som läkemedelsindustrin.

    Sen är REACH ingen framgångs saga. Den fick också en massa kritik och den handlar ju inte så mkt om sociala hänsyn annat än som en bieffekt av att vissa ämnen byts ut.

    Nu tänkte jag radera kommentaren eftersom frågan blir typ varför ens soft när det finns hard. Men jag inser ju också att det inte är så enkelt. Så: Finns det andra fördelar än att soft är bra när man inte kommer överrens om hard?

    Gilla

  2. Josia Hort

    Eller så här. När bör man välja soft när hard är en möjlighet?

    Gilla

  3. annaakerblom

    Nä, det bör man väl aldrig? Eller det beror på hur du menar. Har man lyckats med en riktig reglering som funkar, finns det ju ingen anledning att hålla på med något annat. Den mjuka lagen finns ju där den hårda inte finns. Ibland kanske saker dock blir för perifera för att lagstifta om, och då kan det ju vara bra med branschstandarder som kommer in och ger ytterligare vägledning och incitament. Men det brukar ju till slut resultera i någon sorts sedvana som kan åberopas i skadeståndsmål. Right? Ibland tänker jag att soft law liksom funkar som lobby-verksamhet. En bra föraning om vad som komma skall. Ett sätt att få framtida riktig lagstiftning att växa in i samhällsmedvetandet. Lagstiftning som har grund i folket (/företagen). Det är ju mycket lättare för lagstiftning att bli framgångsrik då. När incitamenten för att fuska är mindre. Och för att den verkliga insatsen, förståelsen och det långsiktiga tänkandet ger större resultat. För att det känns mer självklart att handla på ett visst sätt. Men i Global Compact-fallet kan man ju tänka: säg att FN hade skrivit en konvention, men bara ett fåtal länder hade ratificerat det, hur hade räckvidden blivit då? (Ja, sen kan man ju snacka om konventioners rättsliga funktion förstås… Internationell rätt är ju klurig, men man får ju göra vad man kan.) Kanske finns det en fördel i detta frivilliga ändå. Men det är ju jättesvårt. Ska erkänna att jag är lite osäker på om det dom hade på gång riktade sig till företag som aktörer eller till stater. Måste kolla upp det.

    Gilla