Direktivets verkan innebär att varje medlemsstat får införa strängare regler i sin egen nationella lagstiftning, vilket i Sverige återfinns i 2 och 3 kapitlet av Miljöbalken.
De verksamheter som berörs är industrier och jordbruk med särskilt hög föroreningspotential, exempelvis energiproducenter, metallindustri, kemisk industri, avfallshantering och djuruppfödning. Direktivet kräver att dessa verksamheter beviljas ett tillstånd som innebär att vissa miljökrav uppfylls. Det är sedan upp till respektive tillståndshavare att ansvara för att leva upp till kraven genom förebyggande arbete och utsläppsminimerande åtgärder. Ett beslut innehåller konkreta krav på bland annat utsläppsgränsvärden, skyddsåtgärder för mark och vatten, åtgärder för hantering av avfall, åtgärder vid läckor eller andra störningar, utsläppskontroll samt generellt en hänvisning till miljöbalkens allmänna hänsynsregler i fråga om hushållning med energi, resurser och avfall. Myndigheten grundar sina krav i tillstånden på principen om bästa tillgängliga teknik (BAT), samt tillhörande branschspecifika dokument som tagits fram som vägledning, kallade BREFs.
Ansökan om tillstånd görs direkt till behörig myndighet i landet. I Sverige är denna myndighet den länsstyrelse vilken ansvarar för tillsyn av ansökande verksamhet. I Sverige krävs att de verksamheter som idag har tillstånd baserade på miljöskyddslagen (senare ersatt av miljöbalken år 1999) behöver förnyas senast 2009 för verksamheter med särskild betydelse samt senast 2015 för övriga verksamheter.
/Elin Dalaryd