Enligt miljöbalken har den som bedriver en verksamhet skyldighet att känna till hur verksamheten påverkar miljön. Man ska också själv kontrollera att verksamheten följer miljöbalken och det är detta som kallas för egenkontroll.
En verksamhetsutövare ska också kunna visa att verksamheten arbetar för att minska miljöpåverkan och att man har tillräcklig kunskap för att leva upp till kraven i miljöbalken. Kravet på egenkontroll återfinns i miljöbalken 26 kap. 19 §.
Eftersom verksamheten själv har den bästa kännedomen om sin miljöpåverkan kan egenkontrollen vara det effektivaste sättet att se till så att lagar efterlevs och miljöpåverkan minimeras, förutsatt att egenkontrollen fungerar som den ska.
Egenkontrollen innebär alltså att regelbundet kontrollera verksamhetens miljöpåverkan genom t ex mätningar, undersökningar och utredningar. Det kan också innebära att rutiner införs för att olika arbetsmoment ska utföras med så liten miljöpåverkan som möjligt. Egenkontrollen följer den klassiska PDCA-snurran, med planering, genomförande, uppföljning och förbättring.
För tillstånds- och anmälningspliktiga verksamheter finns ytterligare krav. Dessa verksamheter omfattas också av Förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll och NFS (2000:15k) om genomförande av mätningar och provtagningar i vissa verksamheter. Dessa författningar ställer krav på att verksamheten ska göra en riskvärdering och göra en förteckning över ansvarsfördelningen när det gäller miljöfrågor i verksamheten. Man ska också ha rutiner för kontroll och underhåll för de delar av verksamheten som kan påverka miljön. Hanterar man kemikalier ska dessutom en kemikalieförteckning tas fram.
/Elin Dalaryd
TEM-funderingar 