Samhäll(et)sansvar

Som CSR konsult jobbar man en del med ambitiösa företag, och spenderar oundvikligt mycket tid i sin lilla bubbla fylld med goda exempel, engagemang, kunskaper och förståelse av CSR problematiken. Bubblan kan bli väldigt bekväm och skön och framtiden kan verka ljus. Samtidigt är bubblan skör, och det krävs inte så mycket att få den att spricka.

Som CSR Specialist jobbar jag med kunduppdrag, utbildningar, ansvarar för CSR Skåne, och pratar även om CSR och hållbarhet i olika sammanhang. Det är precis då, under föredrag för icke-frälst publik som bubblan kan lätt spricka: nej, det är inte givet att alla – människor och företag – förstår allvaret med dagens globala och lokala problem; det är inte givet att framtiden är ljus och världen är på väg att bli bättre. Visst är jag medveten om den dystra bilden, men det är så skönt att fokusera på de goda exemplen från verksamheter som har insett, bestämt sig och börjat agera att man blir lite för optimistisk.

my-desire-to-be-well-informed-is-currently-at-odds-with-my-desire-to-remain-sane

Ibland hör jag att man pratar om ”personligt CSR” eller ”mitt eget CSR” och det gillar inte jag. CSR hör inte hemma på soffan med ett glas ekologiskt rött, inte heller i påsar som sitter i källsorteringsbehållarna under vasken. CSR lever i huvudkontor, inköpsavdelningar, konferenslokaler, fabriksgolv, lastbilar. Där jobbar man med CSR – corporate social responsibility, eller företagsansvar.

Utanför är det samhällets ansvar som gäller. Medvetna konsumenter, bra medborgare. Och den biten av det globala hållbarhetsarbetet är precis lika viktig som CSR.

Varför brister det så mycket där? Det är väl enkelt att börja med den obligatoriska uttjatade sopsorteringen, välja matvaror och kläder noggrannare, kolla upp fonder innan man investerar, cykla eller åka buss de två korta hållplatserna till ICA, prata med barnen om de problem som världen möter idag och visa dem stt eget goda exempel… Ingen rocket science, eller hur?

I praktiken blir det mycket svårt. Ofta upplever man människor som försöker vara hållbara på riktigt som något excentriska, som den här tjejen som påstår sig att inte producera några sopor alls. Det fungerar åt båda hål: en deltagare i CSR-kursen som jag höll förrförra veckan erkände att hon brukar vara en riktig ”ragata” och tortera butiksanställda med frågor om ekologiska och sociala aspekter av varorna (bra gjort tycker jag, inte alls en ragata!). Men frågan är inte hur långt vi ska gå, frågan är när vi äntligen ska börja.

börja

Visst har en del av oss redan börjat, och olika åldersgrupper är olika bra på det där med att vara hållbara. Människor födda någon gång efter 1975 verkar ha leden.

Det visar sig att de flesta socially concerned conscious consumerconsumers (det vill säga människor som vill (1) handla hos företag som ger tillbaka till samhället, (2) arbeta och (3) investera i sådana företag och till och med (4) betala mer för varor och tjänster från dessa företag) är under 40 år.

Människor som idag är 15-35 år gamla värderar “job satisfaction” högre än “financial gains”, till skillnad från sina föräldrar.

Personligen tycker jag (född 1985) att dessa siffror är realistiska. Men hur är det men yngre generationer? Ibland när jag pratar om socialt ansvar med ungdomar (15-20 år gamla) spricker min optimistiska bubbla och faller ner i bitar. Jag brukar använda väldigt många exempel från verkligheten att visa vilka problem som finns, hur hemska många av dem är och hur vi kan ta ställning till dem och försöka påverka. Och då ser man tydligt att många ungdomar inte har någon koll. Jag berättar om ett känt exempel på diskriminering som man själv tycker är mycket uttjatat – men det är knappt någon i publiken som har hört om det. Jag säger att turister som köper kopior av kända märken begår ett brott och finansierar kriminella verksamheter som utnyttjar människor som tillverkar kopiorna – men det är många som tycker att det ändå är OK, man ska ju ha en fin väska.

Samtidigt tycker jag inte att det är något fel på dagens ungdomar, de är varken sämre eller bättre än ungdomar för 50, 100 eller 150 år sedan. Problemet är att de ofta inte vet tillräckligt om dagens problem.

Jag växte upp i en väldigt musikalisk familj där pianot var en familjemedlem. Min mormor köpte pianot ca 1975 (efter några år i kö – shopping á-la Sovjet), ett vackert glansigt Zimmermann med benvita tangenter – elefantbenvita. Jag brukade fascineras över hur fina de tangenterna var, hur släta de kändes under fingertopparna. Hade någon berättat för mig då om tjuvjakten, utrotningshotade djur, och vad elefanter utsätts för, skulle tangenterna inte vara lika fascinerande. (Visst fanns det fler elefanter 1975 – 1 500 000, jämfört med 400 000 idag. Men det gör det inte mer OK att döda djur för deras ben.) Oavsett hur många informationskällor man har (och på den tiden hade jag bara en någorlunda trovärdig källa – min familj), är det de vuxnas (=de kunnigas) ansvar att upplysa och engagera.

Problemet ligger i stort sett i kommunikation: vi pratar alldeles för lite med ungdomar. Vi pratar mycket mot dem – men inte med dem. Det krävs en dialog, en interaktion där vi som kan och förstår ska ha tid och resurser att förklara och bevisa. Denna interaktion ska fortsätta när vi kommer hem från jobbet som CSR specialister, hållbarhetsansvariga eller miljöstrateger, drar på oss mjukisbyxor och pratar med familjen över middagsbordet.

I och för sig gäller det inte bara ungdomar. Under nätverksträffen med TEM:s Miljönätverk förra veckan poängterade en väldigt passionerad talare att människor överhuvudtaget vet så otroligt lite om dagens miljöproblem (hur många vet att svenska insjöarna växer igen lika snabbt som Östersjön?), och att det behövs mer offentliga sammanhang där experter kan slå larm. ”Vi vill klaga!” sa hon. Och det måste vi göra – vi som jobbar med hållbarhet. Vi måste våga klaga, våga vara excentriska ragator.

Brist på relevant information och för svagt engagemang från oss som kan och förstår – det måste vi börja jobba med. Det och sopsortering och ekomaten och allt det andra. Det ansvar som ligger på samhället är precis lika stort som företagens eller statens ansvar.

Kommentarer inaktiverade.