Paris – bara början

 

cop21logo

Ingen har väl missat den historiska händelsen att ett klimatavtal nu godkänts i Paris. Många var oroliga för en upprepning av de misslyckade klimatförhandlingarna i Köpenhamn men nu har alltså en majoritet av världens länder lyckats enas om en gemensam klimatstrategi.

Eftersom avtalet i FN skulle bygga på konsensus tog det lång tid innan det slutgiltiga utkastet kunde presenteras och vissa bitar har tyvärr fallit bort, bland annat en av punkterna som EU har kämpat för: en 50 % utsläppsminskning till 2050. Denna är nu ersatts med en vagare formulering där det skrivs att det under andra hälften av århundradet ska uppnås en balans mellan utsläpp orsakade av människor och koldioxidsänkor – alltså ett netto-utsläpp på 0. En sådan vag formulering är en svaghet men paragraferna skickar ändå ett tydligt budskap till omvärlden. Även om det inte ställs krav på ett helt fossilbränslefritt samhälle skickas en signal att marknaden kommer att minska vilket kommer att förändra var framtida investeringar placeras. En osäkrare marknad inom fossila bränslen leder till att investerarna börjar att leta efter mer stabila placeringar. Förhoppningsvis en mer hållbar bränsleförsörjning och teknik.

Ett av de fastslagna målen är att inte öka den globala medeltemperaturen mer än 2° C. Det följs dessutom av ett ännu hårdare mål där länderna ska sträva efter att hålla ökningen så låg som 1,5° C. I praktiken kommer det här att innebära att de fossila bränslena behöver fasas ut långt innan 2100. Ländernas löften är dock inte tillräckliga för att nå detta mål i dagsläget och därför är den punkt i avtalet som gäller revidering av löftena extra viktig. Enligt avtalet ska länderna att se över sina planer vart 5:e år och sedan frivilligt besluta om ambitionsnivån ska höjas. Det öppnar för möjligheten att i framtiden få ännu skarpare miljöarbete allt eftersom tekniken och behovet utvecklas. Huruvida dessa revideringar blir tillräckliga eller inte får framtiden utvisa.

Avtalet, som börjar gälla 2020, är underskrivit av 195 länder. Många av dem är direkt drabbade av miljöförändringar som stigande havsnivåer etc och för dessa finns ett område gällande ekonomisk ersättning och hjälp för att finansiera klimatomställningen. Dock ligger detta inte under den bindande delen i avtalet vilket gör att det inte finns något tvång för de andra länderna att bidra. Därmed riskeras en resursbrist att uppstå i fattigare ländernas arbete med omställningen. För att ha en chans att nå 1,5-graders målet måste alla länder förbättra sitt miljöarbete avsevärt och för att det ska vara möjligt måste alla ha förutsättningar att ställa om.

Som så ofta är fallet med konsensus-avtal hade man önskat skarpare formuleringar och hårdare krav. Men oavsett så är det ett avtal värt att firas för aldrig tidigare har så många länder enats om en så viktig klimatåtgärd. Även om vi fortfarande kommer att behöva arbeta hårt för att uppnå en hållbar utveckling är det nu under andra förutsättningar.

Som Bill McKibben, grundare av klimatrörelsen 350.org, sa:

”Det här räddade inte planeten men det kan ha räddat chansen att rädda planeten”

/Linnea Turnstedt

Kommentarer inaktiverade.