Författararkiv: annaakerblom

Media, köttet och det nya klimatpartiet

Sen jag skrev om kött häromveckan har jag läst flera artiklar på samma tema. Förra veckan skrev Catarina Rolfsdotter-Jansson i Sydsvenskan om att LCHF egentligen borde heta LCHE – Low Carb High Ego.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1609774/rdquoI-ivern-att-bli-smala-missar-vi-omtanken-om-andrardquo.html

Hon fick snabbt mothugg från DN:s Jens Linder, som menade att den lilla skara som ägnar sig åt LCHF knappast har någon större påverkan samt att LCHF inte alls behöver betyda större köttkonsumtion (nå, det må vara sant – men frågan är inte alltid hur saker egentligen är, utan hur folk uppfattar dem).

http://www.dn.se/blogg/matbloggen/2012/02/20/lchf-dieten-behover-inte-vara-kottig/

Idag publicerade Vänsterpartiet en debattartikel i DN om hur de vill att Sverige ska bli ett klimatpolitiskt föregångsland. Bland annat handlar detta om att få ner köttkonsumtionen. ”Den svenska animaliekonsumtionen står för nästan lika stora utsläpp som utsläppen från Sveriges 4,4 miljoner personbilar och är därmed något man måste förhålla sig till. Vi vill därför att EU:s subventioner till köttproduktion avskaffas och vi vill satsa på mer vegetarisk mat i skolor och annan offentlig verksamhet.” skriver Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Jens Holm. Hear my prayer!

V har många andra förslag på hur Sverige ska öka sitt klimatarbete. Ett investeringsprogram för klimatet riktat till kommuner, lansting och företag, stor satsning på Sveriges järnvägar samt ett klimatdepartement som ska samla alla de klimatpolitiska frågorna och möjliggöra ett helhetsgrepp. V ser problematiken i att ansvaret i nuläget ligger på miljöministern som inte har något större inflytande över de områden där omställningar behövs som mest, som till exempel i den ekonomiska politiken. Å andra sidan kan man fråga sig hur ett departement skulle vara annorlunda – det skulle ju också utgöra en separat och inte integrerad del. Kanske är det ändå nödvändigt för att ge tyngd åt klimatfrågan.

Under 2010 ökade de svenska utsläppen av växthusgaser med 11 procent och Sverige har på några år rasat från tionde till 34:e plats i den internationella miljörörelsens jämförelse av länders miljöpolitik, enligt artikeln. V vill att Sverige ska skärpa det svenska utsläppsmålet för 2020 till minst 45 procent samt verka för att EU:s utsläppsmål skärps. ”Vi är det nya klimatpartiet” skriver V.

http://www.dn.se/debatt/sa-vill-vi-gora-sverige-till-en-klimatpolitisk-foregangare

Rör inte mitt kött!

Någonting jag har så svårt att förstå är kötträttigheten. Ja, den rättighet som många svenskar anser sig ha – och då snackar vi både frukost, lunch och middag. Eller i alla fall lunch och middag. Den ständiga rätten till en kötträtt. En kötträttighet. En köttighet. En kättighet? Drar mig till minnes det ramaskri det blev när någon skola i Sverige ville införa köttfri måndag. Föräldrarna rasade. ”SKA MINA BARN INTE FÅ ÄTA KÖTT EN MÅLTID I VECKAN! VET HUT!” Kommunistfasoner? Och barnens hälsa!? Ja, det var en närmast amerikansk reaktion (tänk vapenlagar). Och detta är inte det enda exemplet, att ifrågasätta köttkonsumtion resulterar ofta i hätska diskussioner och mycket känslor. Hur kommer det sig att äta kött av många ses som en mänsklig rättighet? ”Rör inte biffen!” Vapenvurmandet i USA känns som en ganska talande jämförelse.

Trots idel forskning som visar på negativa hälsoeffekter på grund av stor köttkonsumtion (förvisso med ett, kanske inte menat men ändock, starkt motstånd i LCHF- och GI-rörelsen) ökar köttkonsumtionen. Köttfri måndag är en rörelse som fått ganska stort fäste runt om i världen. I Holland och Sydafrika, om jag inte minns fel, har många restauranger hängt på.

Men kanske passar det inte svenskarna? Varför då kan man fråga sig. Men här känns det som retoriskt felaktigt att snacka köttfritt. När rasade föräldrarna senast mot pannkakstorsdag? Nä, just det. Så länge man benämner mat som mat och inte som vegetarisk mat – då är det lugnt. Och kan ju kanske hålla med om det. Vegetarisk mat. Det låter liksom inte riktigt bra. Som en avvikande mat. Som en mat som blivit bestulen på något. Man tänker kanske på caféer med orangea väggar och alldeles för vitlöksstinn hoummos. På torra bönor och fettfria rotsaker. På idel nyttigheter med grovt mjöl och frön. Ja, ordet ”vegetariskt” – det är befläckat och har svårt att vinna ny sympati.

Mat låter godare som bara mat. Och all mat är ju mat – vegetarisk eller ej. På många ställen i världen skulle nog en sådan uppdelning närmast förefalla absurd. (Och vad är det här med likställandet mellan vegetarisk-nyttig-ekologisk? Kan leverantörer sluta med det? Bara för att jag vill äta någonting ekologiskt betyder det inte att jag vill påtvingas fullkorn! Liksom hallå.)

Nuförtiden måste ju de flesta i Sverige vara medvetna om köttproduktionens ruskiga miljöpåverkan. Ändå verkar köttkonsumtionen fortsätta att öka. Sen 1950 har medelsvenskens köttkonsumtion ökat med 70 procent, sen 1994 med 40 procent. Djuruppfödningen står för hela 18 procent av världens växthusgasutsläpp, enligt en FN-rapport från 2006 och slår därmed transporterna med en procent. Regnskogar i Amazonas skövlas för betesmarker åt djur (80%) och sojabönsodling till djuruppfödning.

Varför ändras inte vårt beteende? Ja, det har förstås flera orsaker. Ovilja, ointresse, lättja, brist på ork inte minst och tanken om att mitt eget beteende inte spelar någon roll. Det här borde vara skolans ansvar tänker jag, eller den offentliga sektorn som helhet. Staten, landstingen, kommunerna. De borde ta första steget. För den offentliga upphandlingen står för en så himla stor del av matkonsumtionen. Förstå vilken påverkan det har! Vet att det kan vara problem med närodlat vid offentlig upphandling med tanke på frihandelsreglerna. Men vad gäller kött, vad har frihandeln att sätta emot där?

I hemkunskapen skulle barnen kunna utbildas i livsmedelskunskap på ett annat sätt än vad jag gjorde (kanske ser det redan ut som följer?). Vikten av att inte slänga mat. Uppfinningsrikedom. Vilka sorts produkter som har minst miljöpåverkan i hemmet. Laga varierad mat. Källsortera. Lär dem där! De kommer trycka på hemma. Så brukar det vara med barn. Och barn kan för övrigt visst äta vegetariskt. Har en kollega som har sina barn på ett dagis där de bara serverar vegetarisk mat, och där äter de minsann lika mycket som barn gör på andra dagis.

Och skolmaten sen! Framförallt. Och sjukvården! Och ja och ja. Oändliga möjligheter. Men smyg in det för sjutton. Skylta inte med ”köttfritt” och ”vegetariskt”! Servera bara mat. Så slipper vi några arga insändare.

Jag är ingen klassisk vegeterian. Nä, jag är inte ens vegeterian. Kanske snarare en köttväljare. Jag väljer mina köttmåltider. Och ju mindre kött jag äter desto mindre sugen blir jag faktiskt – tycker att billighetsproduktionen skiner igenom. Och samvetet dåra. Det trycker på. Djurens levnadsvillkor. Jordens ändlighet.

Här nedan kan man se en liten film från Köttfri måndags hemsida om hur det funkar.

Eller så kan man bara kolla på Paul McCartney. (Bryr man sig inte om djur eller miljö kanske man i alla fall vill vara som en Beatle!)

God helg alla fellow food lovers! Hoppas ni får er något riktigt gott!

/Anna Åkerblom

Världens värsta företag utsedda

Trevliga nyheter härunder. Nu blir det otrevligare. I förra veckan presenterade nämligen The Public Eye Awards vilka som tagit hem flest röster i årets omröstning om vilket som är världens värsta företag. Motiveringarna bjöd på deprimerande läsning. Vinnare av The Public Eye People’s Awards blev världens andra största gruvbolag Vale. Enligt Public Eye konstruerar Vale för närvarande en damm i mitten av Amazonas med förödande konsekvenser för regionens biodiversitet och ursprungsinvånare. Om bygget fortsätter kommer 40 000 ursprungsinvånare tvingas att lämna området och förstörelsen av ekosystemen riskerar att ödelägga invånarnas försörjning totalt. Vale’s sjuttioåriga historia är fylld av brott mot mänskliga rättigheter, inhumana arbetsförhållanden och hänsynslös exploatering av naturresurser, uppger Public Eye. Andraplatsen gick till Tepco, den japanska energijätten som negligerade säkerhetsåtgärder för att reducera kostnader – åtgärder som skulle kunna ha förhindrat Fukushima-katastrofen. Samsung knep tredjeplatsen bland annat på grund av sin användning av förbjudna giftiga ämnen. Användningen skedde utan de anställdas vetskap och enligt Public Eye har användningen lett till att 120 anställda drabbats av cancer och minst 50 unga medarbetare har dött.

Vinnare av The Global Award, som utses av Public Eye’s expertpanel, blev Barclays. Barclays’ investment banking-sektion som sysslar med livsmedelsspekulation växer snabbast Europa. Livsmedelsspekulation sägs driva upp priserna på livsmedel och skapa osäkra förhållanden för producenterna. Bara under andra hälften av 2010 så drabbades 44 miljoner människor av extrem fattigdom på grund av ökade livsmedelspriser. Nya europeiska regleringar skulle kunna stoppa spekuleringen, men den brittiska regeringen och dess allierade i den finansiella sektorn, såsom Barclay, hotar att blockera effektiv reglering, uppger Public Eye.

The Public Eye Awards organiseras sedan 2000 av Berne Declaration och Jordens vänner (sedan 2009 ersatta av Greenpeace) och är en årlig aktivitet i samband med World Economic Forum.

Kolla in listan här: http://www.publiceye.ch/en/ranking/

/Anna Åkerblom

Det mjukas gråa baksida (soft law – del II)

Men allt är förstås inte gosigt med soft law. Avsaknaden av riktig tyngd kan vara ett problem. Om det inte finns något verkligt sanktionssystem, kan vi då verkligen vara säkra på att organisationer verkligen gör det de säger? Soft law-instrument på miljöområdet blir ofta anklagade för att leda till vad som brukar kallas för green washing. Företag köper en stämpel för att förbättra sitt varumärke – men i själva verket betyder märkningen ingenting, då det saknas en ordentlig kontrollmekanism. Vad gäller ett av världens största CSR-initiativ, FN:s Global Compact, finns en strid ström av kritik om blue washing (Global Compact-loggan är nämligen blå och principerna täcker mer än bara miljö). Global Compact kräver extensiv rapportering, som man i och för sig kan tänka föranleder faktiskt handlande, men några kontroller utförs aldrig. Med över 6000 företag anslutna skulle nog den kontrollen bli för omfattande för kapitalsvaga Global Compact och de är också väldigt tydliga med att säga att Global Compact inte vill vara en ”hard controlling entity” utan ett instrument som fokuserar på lärande, dialog och partnerskap. Svårt att veta vad som är den riktiga anledningen – ett stickprov här och var för att rädda FN:s anseende kan ju inte vara så förfärligt dyrt?

Global Compact är ett typexempel på långa fallerade förhandlingar som aldrig ledde någon vart. På sjuttiotalet tryckte utvecklingsländerna på för en bindande konvention på området, men i-länderna skrek nej. FN försökte, men – nej. FN kände att man förlorade aktning i och med att man inte kunde kontrollera den globaliserade världens nya makthavare – företagen – och man behövde hitta ett sätt. Man valde till slut den mjuka vägen. Och även om jag kanske personligen hade föredragit en konvention, så kanske detta var det enda alternativet. Att försöka förändra företagens förhållningssätt med hjälp av insikt istället för hot. Kanske är det ett bättre sätt att få ett regimskifte (Global Compact har trots sitt mjuka sanktionssystem stor påverkan på företag, visar undersökningar). Och rapporteringsskyldighet gör ju att företag på något sätt tvingas att tänka efter.

Idag verkar opinionen ha svängt något. Nu är det kanske framförallt i-länder som talar om socialt ansvar in the governance gap (term som brukar användas för att förklara var CSR-initativ behövs, nämligen i de länder där regeringen och rättsinstitutionerna är otillräckliga), medan u-länderna är beroende av i-ländernas investeringar och gärna offrar sitt folks värdighet på vägen. Men ansvaret sträcker sig över landsgränserna. Produktion i utvecklingsländer skulle även med sociala hänsyn vara mycket billigare (och förmodligen också mer lönsamt för företagen – men det är en annan femma). Problemet är att inget utvecklingsland vill vara det enda att ställa krav – risken är för påtaglig att produktionen då skulle flyttas (ja, det är kanske den krassa verkligheten – kom igen liksom, företag). Och inget i-land vill vara det första att ställa höga krav på sina registrerade företag, på grund av risken för skatteflykt (även om England ligger i framkant och faktiskt även USA på sätt och vis). Det krävs något universellt. Till den stora lösningen kommer, är det, kanske vid sidan av skadeståndsrätt, soft law som vi har att tillgå. Och när företags varumärken blir viktigare och viktigare, så kan det ju faktiskt göra ont på riktigt att svartlistas offentligt hos Global Compact eller OECD Guidelines.

Men utvecklingen av alla mjuka standarder kan också ha en hämmande effekt på den ”riktiga” rättsutvecklingen. Finns chansen att själva ha kontroll över sin branschs reglering är det en chans företag ofta vill ta. När WHO började förhandla med sina 191 medlemsländer om the Framework Convention on Tobacco Control, var de stora tobaksföretagen snabba som attan att forma en ”voluntary pact” för att reglera sig själva. Just den pakten nådde ingen framgång, men beteendet är symptomatiskt. Plötsligt har man ett gäng standarder som kanske är alldeles för snälla och har någon slags oklar kontrollmekanism som ingen utomstående kontrollerar – men som regeringar och dylikt förlitar sig på. Skönt när företagandet sköter sig självt så man slipper hålla på liksom. Men, sen finns det ju många och ett ständigt ökande antal företag (till exempel TEM:s kunder :)) som sköter sig och som faktiskt vill att sådana som missköter sig inte ska komma undan med att fortsätta vinna kunder på oschysst basis. Sådana efterlyser ju dock ofta bindande lagstiftning.

Avsaknad av centralreglering kan också leda till att det skapas för många olika standarder, som till exempel inom skogsindustrin, vilket kan vara mycket förvirrande och otydligt – både för verksamheterna och för konsumenterna.

Ja, så bara mys är det inte. Men så länge det finns styrningsgap så är det nog nödvändigt med lite gos. Kanske särskilt på fredagar.

/Anna Åkerblom

Soft law – en lag att gosa med?

Image

”Soft law.” Plötsligt hör man det överallt. Men ”mjuk lag” – vad ska det betyda? Att det är som en lag, men snällare? Ja, det är väl ungefär så. Även om det kanske är lite missvisande att tala om lag i detta sammanhang överhuvudtaget. Det mest utmärkande för soft law är att det inte är bindande och tvingande på samma sätt som det som brukar kallas hard law. Det som finns i den blå lagboken är typiskt hard law – tänk brottsbalken eller miljöbalken – följer man inte vad som står, finns sanktioner som skadestånd eller fängelsestraff.

Många initiativ inom miljö och socialt ansvarstagande är just soft law. Där står ingen exekutiv stat bakom, utan man har i vissa fall kommit på andra sorters sanktioner för att få de som har skrivit på (frivilligt i de flesta fall) att uppfylla olika krav. FN:s Global Compact är ett typexempel. Skriver man under Global Compact åtar man sig att rapportera om de åtaganden man gör på miljö- och arbetsmiljö-fronten (allt utifrån tio principer som man ansett vara de viktigaste ur FN-konventionerna, som förvisso är bindande för de länder som skrivit under dem men som inte är bindande för företagen per se). Uppfyller man inte de rapporteringskrav som krävs, syns detta på Global Compact’s hemsida, vilket kan skada en verksamhets varumärke. Andra exempel är FN:s resolutioner och deklarationer. Till skillnad från FN:s konventioner har ingen stat skrivit under på att den ska se till att ingen som står under statens tillsyn bryter mot artiklarna, utan resolutionerna och deklarationerna kan ses som starka rekommendationer från FN. Men följer man inte rekommendationerna kan det resultera i politiska påtryckningar.

Varför vissa regelverk blir just mjuka har olika orsaker. I internationella sammanhang är det ofta för att vägen till en bindande överenskommelse är för svår och lång. Ibland tror man också att effekten kan bli större vid frivilliga förbindelser än vid tvingande. Men bara för att det är mjukt i början behöver det inte betyda att det alltid kommer att vara så. Soft law kan med tiden börja ses som ”customary law”, det vill säga sedvana – det som man förväntar sig att alla gör. Och när det finns berättigade förväntningar, kan också legala följder inträda. Eller så får den mjuka lagen plötsligt mer tyngd av att någon maktinstitution ställer sig bakom den och puttar den framåt mot en mer bindande framtid – som nu när regeringen beslutat att svenska statligt ägda företag måste redovisa enligt Global Reporting Initiative’s mjuka CSR-standard.

Soft law sätter exempel och möjliggör rättens utveckling på ett sätt som kanske inte skulle varit möjlig om man gjort en hård ändring direkt (ramaskri! motstånd! revolution!). Ibland, om man vill att bra grejer ska hända, precis som annars i livet, får man ta det lite soft helt enkelt. Och kanske gosa en aning.

/Anna Åkerblom

Om att lätta trycket på den curlade 80-talisten

Jag heter Anna och bär för en tid framåt stolt den unga 80-talistpraktikantens fana här på TEM.  Och jag har tänkt lite på det där…

80-talsgenerationen, som jag tillhör, blir ofta anklagad för att vara lat och curlad – måhända sant, men vi är också något av den stora städgenerationen. En kluven generation: en relativt kapitalstark städgeneration även uppfödd i konsumismens svåra grepp. Det är vi som växt upp med dåligt samvete (ja, i alla fall ganska många av oss) över att de små vardagliga sakerna vi gör – som många av våra föräldrar tog för givet (ja, om vi bortser från flower power-rörelsen och några andra) – har en negativ påverkan på miljön. ”Nej, jag borde verkligen inte äta den där fläskkotletten”, ”Nej, men inte ska vi ta bilen heller?”, ”Nej, inte köpa den där tröjan.” går huvudet i ett. Det är svårt att cut oneself some slack. Och det är alltid svårt att avgöra hur stort ens eget ansvar och påverkan är. Jobbar vi tillsammans har vi alla fall sett att det händer grejer. Något som vore väldigt skönt för oss kluvna unga vuxna skulle vara om allt som fanns att köpas var producerat eller infångat på ett reko sätt med minimal miljöpåverkan. Om nu detta är lite väl utopiskt, så kanske i alla fall en större andel. Och även om man väl får säga att miljö- och CSR-tänket på det store hela än är i sin linda, så är jag fast beslutsam om att tillsammans med er förbättra och bevara världen så pass mycket att jag och mina generationskompisar kan föda barn utan klimatångest och att barnen som kommer ut kan få äta lite nyfångad fisk. I alla fall någon gång ibland. (Och ja, hrrm, kanske inte direkt när de kommit ut alltså.)

I övrigt: Till sommaren har jag en juristexamen i handen och drömmer om att få jobba med miljö- och CSR-frågor. Förra terminen läste jag masterkurser i miljörätt och CSR vid Köpenhamns Universitet och kände att allt föll på plats. Min tro är stor på företagens makt att göra världen till en bättre plats och jag tror att snart kommer det vara snarare än norm än ett undantag att jobba medvetet. Om inte Santorum lyckas övertyga världen om något annat, det vill säga. Men jag tror att amerikanerna till slut gör ett förnuftigt val.

‘Til then: keep up the good work!

/Anna Åkerblom