Veckans begrepp: Anti-korruption

Anti-korruption är en viktig komponent i CSR- eller hållbarhetsarbetet, bland annat ingår det i FN:s Global Compacts tio principer för hållbar utveckling.  Korruption fungerar som ett samlingsbegrepp för en mängd beteenden. Transparency Internationals definition är att ”korruption är att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans vinning”. Korruption förhindrar både samhällelig och ekonomisk utveckling genom att skapa dolda transaktionskostnader (t.ex. mutor) som skadar handels- och investeringsmöjligheter, förvränger konkurrens och minskar förtroende i samhället. I det långa loppet undergrävs demokrati och mänskliga rättigheter vilket skapar osäkra samhällstrukturer.

Anti-korruption handlar om att bedriva ett systematiskt arbete mot korrupta hand-lingar. I många delar av världen beräknas korruption stå för 10 procent av företagens kostnader, så det finns alltså tydliga företagsekonomiska och samhälleliga vinster med att systematiskt arbeta mot korruption. Trots detta ser många företag inte länken mellan CSR/hållbarhetsarbetet och anti-korruptionsarbetet. Viktiga delar i företags anti-korruptionsarbete är att kartlägga och motarbeta sina risker för korruption och utveckla en intern policy för korruption som också bör finnas offentligt tillgänglig för att öka transparensen och trovärdigheten hos intressenter.

Korruptionslagstiftningen ser olika ut i olika länder. Därför är ett systematiskt arbete och en universell policy två viktiga delar för att säkerställa såväl laguppfyllnad som socialt ansvarstagande.

/Elin Dalaryd

 

Veckans begrepp: primärenergi/primärenergifaktor

När man tittar på en energikällas miljöpåverkan kan det vara bra att inte enbart räkna på koldioxid utan även ta hänsyn till primärenergifaktorn. Här reder vi ut begreppen.

Begreppet primärenergi ger en helhetsbild av energianvändningens miljöpåverkan och har ett ”från vaggan till graven”- perspektiv. Primärenergi är den energi som finns i olika typer av bränslen och andra naturresurser, som inte har genomgått någon omvandling av oss människor, t ex råolja, skogsbränslen, sol och vind. Denna primärenergi kan sedan omvandlas till t ex bensin eller elektricitet. Vid denna omvandling går det åt energi och det sker förluster. Råvaror ska transporteras, bearbetas osv. För att procudera en energienhet av nyttig energi går det åt en ännu större mängd primärenergi.

Förhållandet mellan användningen av primärenergi och hur mycket nyttig energi man får ut kallas för primärenergifaktor. Den ingående primärenergin divideras med den utgående nyttiga energin. Om en slutlig elanvändning på 100 MWh kräver 250 MWh i primärenergi blir primärenergifaktorn 2,5. Primärenergifaktorns storlek avgörs av hur stora förluster som sker och hur mycket energi som krävs vid utvinning, bearbetning, distribution osv.

Vissa processer använder sig av restprodukter och spill, t ex fjärrvärme, som till stor del använder restprodukter från skogsbruket. I det fallet belastas inte energiproduktionen med någon primärenergi, eftersom huvudprodukten (i det här fallet virket) får bära den belastningen. Samma sak gäller när man använder spillvärme från industriprocesser. I dessa fall blir primärenergifaktorn noll eller mycket låg.

/Elin Dalaryd

Veckans begrepp: ISO 50001

ISO 50001 är en internationell standard för energiledning. Den kom 2011 och är numera gällande i både Europa och Sverige.

De tidigare standarderna som funnits för energiledning, SS EN 16001 och SS 62 77 50 ligger till grund för ISO 50001, som även går att integrera med ISO 14001. Standarden är certifierbar och det finns en tidsplan för hur verksamheter som varit certifierade mot någon av de gamla standarderna ska gå över till ISO 50001. Alla typer av organisationer kan använda sig av standarden.

Ett energiledningssystem syftar till att företaget ständigt ska effektivisera sin energianvändning och ge förutsättningar för att öka andelen förnyelsebar energi. Uppbyggnaden är densamma som för ett miljöledningssystem och innehåller faserna planering, genomförande, uppföljning och förbättring. En skillnad är att ISO 50001 kräver både en ständig förbättring av systemet i sig och av energiprestandan, medan ISO 14001 endast kräver en ständig förbättring av ledningssystemet. Det finns dock inga kvantitativa mål specificerade i standarden, utan dessa väljer varje verksamhet själv.

Fördelarna med att införa ett energiledningssystem är förutom miljöbesparingen kostnadsbesparingar, konkurrensfördelar och stärkande av varumärket.

/Elin Dalaryd

Veckans begrepp: ILO:s kärnkonventioner

I olika verksamheters uppförandekoder står ofta att man kräver att leverantörerna ska efterleva ILO:s kärnkonventioner. Vad innebär då dessa konventioner?

ILO står för International Labour Organisation, Internationella arbetsorganisationen, och organisationen tar fram internationella konventioner som berör arbetsmarknaden och förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sedan organisationen bildades har ca 200 konventioner antagits. Stater som ratificerar konventionerna är skyldiga att anpassa sin lagstiftning så att konventionen efterlevs.

Bland konventionerna har ILO pekat ut åtta stycken så kallade kärnkonventioner som reglerar några basala rättigheter i arbetslivet. De åtta kärnkonventionerna behandlar tvångs- eller obligatoriskt arbete, föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, den kollektiva förhandlingsrätten, lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, minimiålder för tillträde till arbete och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete.

ILO har inte möjlighet att utdela någon sanktion till ett land som inte följer en ratificerad konvention. Däremot ska varje land som har ratificerat en konvention lämna en rapport till ILO om hur konventionen efterlevs. För vanliga konventioner ska detta göras var femte år och för kärnkonventioner vartannat år. I samband med detta har även arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer möjlighet att ge sin bild av hur konventionerna efterlevs. De inlämnade rapporterna granskas sedan av en expertpanel och presenteras på den årliga internationella arbetskonferensen.

/Elin Dalaryd

Veckans begrepp: Egenkontroll

Enligt miljöbalken har den som bedriver en verksamhet skyldighet att känna till hur verksamheten påverkar miljön. Man ska också själv kontrollera att verksamheten följer miljöbalken och det är detta som kallas för egenkontroll.

En verksamhetsutövare ska också kunna visa att verksamheten arbetar för att minska miljöpåverkan och att man har tillräcklig kunskap för att leva upp till kraven i miljöbalken. Kravet på egenkontroll återfinns i miljöbalken 26 kap. 19 §.

Eftersom verksamheten själv har den bästa kännedomen om sin miljöpåverkan kan egenkontrollen vara det effektivaste sättet att se till så att lagar efterlevs och miljöpåverkan minimeras, förutsatt att egenkontrollen fungerar som den ska.

Egenkontrollen innebär alltså att regelbundet kontrollera verksamhetens miljöpåverkan genom t ex mätningar, undersökningar och utredningar. Det kan också innebära att rutiner införs för att olika arbetsmoment ska utföras med så liten miljöpåverkan som möjligt. Egenkontrollen följer den klassiska PDCA-snurran, med planering, genomförande, uppföljning och förbättring.

För tillstånds- och anmälningspliktiga verksamheter finns ytterligare krav. Dessa verksamheter omfattas också av Förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll och NFS (2000:15k) om genomförande av mätningar och provtagningar i vissa verksamheter. Dessa författningar ställer krav på att verksamheten ska göra en riskvärdering och göra en förteckning över ansvarsfördelningen när det gäller miljöfrågor i verksamheten. Man ska också ha rutiner för kontroll och underhåll för de delar av verksamheten som kan påverka miljön. Hanterar man kemikalier ska dessutom en kemikalieförteckning tas fram.

/Elin Dalaryd

Veckans begrepp: förorenaren betalar

Principen om att förorenaren betalar, eller Polluter Pays Principle (PPP) är central i miljöbalken och finns med bland de allmänna hänsynsreglerna i kap 2.

Principen innebär att den som orsakar skador i miljön ska betala de samhällsekonomiska kostnader som uppstår. Principen finns också med bland de 27 principer som antogs i Riodeklarationen vid FN:s konferens i Rio 1992. Principen har starkt stöd i EU:s miljöpolitik och även i de flesta OECD-länder.

Ofta kommer PPP upp i samband med olika miljörelaterade olyckor, som t ex utsläpp till mark eller vatten. Det kan dock också handla om att tillämpa principen i form av olika miljöskatter, som t ex koldioxidskatt och skatt på handelsgödsel. Producentansvaret är också en form av användning av PPP, där producenten ansvarar för vissa produkter när de blir avfall. I Sverige har ansvaret flyttats över från samhället eller individen till producenten, som tar betalt för sitt ansvar genom högre pris på produkten. PPP ligger också bakom bestämmelserna i Miljöbalken som anger att det är verksamhetsutövaren som ska betala för kostnader som har att göra med tillståndsprövning och tillsyn.

/Elin Dalaryd

Utbildning: TEM Master Class

Vid ett tillfälle i vår och ett i höst arrangerar TEM utbildningsdagen TEM Master Class tillsammans med Per Grankvist. 

TEM Master Class är inte så mycket en utbildning som en introduktion till ett annat sätt att tänka. TEM Master Class ger dig nya perspektiv och insikter genom att blanda föredrag, workshops och diskussionsstunder. Målet är förbättra deltagarnas förmåga att identifiera och ta tillvara på affärsmöjligheter som samtidigt gör världen lite mera hållbar, något som också kräver en bredare förståelse av världen.

Datum: 12/6 + 15/10 kl. 8-16.30
Pris: 5400 kr ex moms inkl. lunch och fika
Plats meddelas senare

Utbildningen hålls av Per Grankvist och Iris Rehnström. Per är författaren till Sveriges mest hyllade bok på området, CSR i praktiken hur företag jobbar med hållbarhet för att tjäna pengar, och är en av de främsta experterna på området i landet. Iris  är ansvarig för TEM:s CSR-tjänster och har genom åren hjälpt en mängd stora organisationer i deras hållbarhetsarbete samt agerat som kunnig och inspirerande CSR-coach.

Läs mer>>>

Veckans begrepp: habitat banking

Efter klimatkompensation får vi kanske i framtiden se mer av ekologisk kompensation, genom så kallad habitat banking. Liksom man kan kompensera för sina koldioxidutsläpp genom att köpa utsläppsrätter eller investera i förnybar energi kan man också kompensera för att man minskar den biologiska mångfalden genom olika typer av exploatering. Ekologisk kompensation kan ske genom habitat banking.

Habitat banking är ett marknadsbaserat system där en exploatör kan betala någon för att skapa värdefull natur på en plats som kompensation för att man förstör värdefull natur genom exploatering på en annan plats. Även om man genomför en exploatering med hänsyn tagen till naturen sker i normalfallet en minskning av den biologiska mångfalden. Genom habitat banking möjliggör man både bevarande av biologisk mångfald och utvecklingsprojekt genom att utvecklingsprojekten får ett verktyg som gör att de kan genomföras på ett mer ansvarsfullt sätt.

Värdet av den skapade naturen bör vara lika stort som värdet på det ekosystem som man förstör. Den som säljer tjänsten kan vara en markägare eller ett företag, som t ex återskapar en våtmark eller ängsmark och säljer värdet på de skapade ekosystemen som krediter. Marken som omvandlas ska vara mark som på något sätt är degraderad idag. Ett gammalt kalkbrott kan t ex bli en miljö som påminner om Ölands Alvar.

I USA börjar habitat banking bli stort och omsätter nu 3 miljarder dollar årligen. Även Tyskland, Frankrike och Storbritannien har kommit långt på området. Än så länge är habitat banking ett frivilligt system, men det kan mycket väl komma att bli tvingande. EU har som mål att det efter 2020 inte ska ske någon förlust av biologisk mångfald, och då krävs att någon form av kompensationssystem inrättas, som kan användas vid exploateringar. Precis som för klimatkompensation krävs det övervakning av systemet för att garantera att värdefull natur verkligen skapas.

/Elin Dalaryd

Kostnadsfri utbildning på TEM: Effektivt lagbevakningsarbete

Den 9:e april ges ett kostnadsfritt utbildningstillfälle för alla som använder eller vill börja använda vårt lagbevakningssystem Lagledning.se.

Lagledning.se har utvecklats på senaste och innehåller en del ny funktionalitet som vi vill hjälpa alla er användare att komma igång med. På utbildningen går vi igenom:
– Hur fungerar Lagledning och vad omfattar systemet? Vi kör en demonstration av systemet. Tips & tricks, samt tid för era frågor.
– Hur man i praktiken kan använda och föra in ett lagbevakningssystem i organisationen för att frigöra arbetstid och därmed sänka kostnaden för arbetet med lagbevakning och lagefterlevnad (uppföljning av avvikelser etc).
– Påminnelse: Ni som använder Lagledning idag – ta med er alla frågor så svarar vi! För er som har frågor specifika för er organisation så kommer våra konsulter finnas tillgängliga fram tills kl 11.

Du är varmt välkommen att anmäla ditt deltagande till katarina.sjoberg@tem.se.

Väl mött den 9:e april i TEM:s lokaler på Stortorget 17 i Malmö. Vi börjar med frukost kl 08.30 och avslutar utbildningen kl 10.30.

/Elin Dalaryd

Veckans begrepp: IPPC-direktivet

Redan vid början av 1980-talet började man inom EU diskutera en samordnad internationell lagstiftning för att förebygga och begränsa industriella föroreningar. År 1993 lade EU-kommissionen fram ett förslag till det som idag kallas IPPC-direktivet, vilket är en förkortning för Integrated Pollution Prevention and Control. Sedan dess har direktivet ändrats vid fyra tillfällen och är idag konsoliderat i direktiv 2008/1/EG.87.

Direktivets verkan innebär att varje medlemsstat får införa strängare regler i sin egen nationella lagstiftning, vilket i Sverige återfinns i 2 och 3 kapitlet av Miljöbalken.

De verksamheter som berörs är industrier och jordbruk med särskilt hög föroreningspotential, exempelvis energiproducenter, metallindustri, kemisk industri, avfallshantering och djuruppfödning. Direktivet kräver att dessa verksamheter beviljas ett tillstånd som innebär att vissa miljökrav uppfylls. Det är sedan upp till respektive tillståndshavare att ansvara för att leva upp till kraven genom förebyggande arbete och utsläppsminimerande åtgärder. Ett beslut innehåller konkreta krav på bland annat utsläppsgränsvärden, skyddsåtgärder för mark och vatten, åtgärder för hantering av avfall, åtgärder vid läckor eller andra störningar, utsläppskontroll samt generellt en hänvisning till miljöbalkens allmänna hänsynsregler i fråga om hushållning med energi, resurser och avfall. Myndigheten grundar sina krav i tillstånden på principen om bästa tillgängliga teknik (BAT), samt tillhörande branschspecifika dokument som tagits fram som vägledning, kallade BREFs.

Ansökan om tillstånd görs direkt till behörig myndighet i landet. I Sverige är denna myndighet den länsstyrelse vilken ansvarar för tillsyn av ansökande verksamhet. I Sverige krävs att de verksamheter som idag har tillstånd baserade på miljöskyddslagen (senare ersatt av miljöbalken år 1999) behöver förnyas senast 2009 för verksamheter med särskild betydelse samt senast 2015 för övriga verksamheter.

/Elin Dalaryd

Veckans begrepp: kunskapskravet

Kunskapskravet är en av de allmänna hänsynsreglerna i Miljöbalken. Den här veckan tittar vi lite närmare på begreppet.

2 § i Miljöbalkens 2 kapitel lyder så här: ”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.”

Tittar man närmare på texten framgår det att en verksamhetsutövare redan i förväg ska skaffa sig relevant kunskap och titta på vilka miljökonsekvenser en aktivitet kan få. Hur mycket kunskap som behövs varierar från fall till fall. Det grundläggande är att man utifrån kunskapen ska kunna avgöra om verksamhetens aktiviteter påverkar eller riskerar att påverka människors hälsa eller miljön. Kunskapskravet är en av de principerna som ligger bakom verksamhetsutövarens egenkontroll, som innebär att varje verksamhetsutövare är skyldig att bedriva ett förebyggande arbete och fortlöpande planera och kontrollera sin verksamhet för att motverka och förebygga hälsoproblem eller skador på miljön.

Ett exempel på när kunskapskravet tagits upp som argument i en rättslig tvist var 2005 när Skogshalls bruk i Hammarö kommun hamnade i tvist med Naturvårdsverket i samband med en tillståndsansökan. Naturvårdsverket yrkade på att Skogshalls bruk skulle genomföra en riskanalys på en kemikalie, med hänvisning till både kunskapskravet och försiktighetsprincipen. Miljööverdomstolen menade i sin dom att kunskapskravet och försiktighetsprincipen medför att en verksamhetsutövare har ansvaret för att dokumenterad kunskap tas fram om kemikalier som kan utgöra en hälso- och miljörisk. Om sådan kunskap inte finns att hämta från tillverkare och leverantörer är det alltså verksamhetsutövarens ansvar att ta fram den.

/Elin Dalaryd

Bilen på tåget – en pusselbit i pusslet för mer hållbara resor?

Så här i sportlovstider är det ju många som är ute och reser, till skidorter och badorter mm. En kollega här på TEM berättade att hennes familj kör ombord sin bil på ett biltåg i Hamburg och sedan kör av ett par timmar från skidorten i alperna. Jag har ju hört talas om sådana här biltåg förr, både för personbilar och för lastbilar, men aldrig träffat någon som har provat. Det lät ju supersmidigt! Man slipper köra, reser på natten så man får mer tid på plats osv. Inget flyg och minskade utsläpp från bilkörningen. Det är klart att man kan hyra bil för delar av sträckan också, men detta är ju ett alternativ som nog upplevs som smidigare för många och som därmed borde kunna ha större potential att locka folk bort från flygresorna.

Jag ska själv till svenska fjällen senare i vinter och upptäckte då att det är rent omöjligt att ta sig dit på annat sätt än med bil (om man inte ska till Åre). Tänk om vi hade haft biltåg i Sverige, då hade en resa från Skåne till fjällen blivit betydligt mindre miljöbelastande och den tråkiga tiden i bilen kortare.

Även för godstransporter skulle en sån här lösning kunna vara en viktig pusselbit i ett mer hållbart transportsystem. Nere i Europa förekommer det att lastbilschaufförer kör en sträcka, kör på ett tåg och åker med en bit och sedan kör sista biten fram till målen. Utsläppen minskar, trängseln på vägarna minskar, chauffören kan vila. Win-win-win!

Jag tror att vi måste ha mycket mer av det här helhetstänkandet med oss när vi planerar för framtidens transporter. Reser du i jobbet ska du kunna ta tåget första biten och sen ska det finnas en hyrbil eller hyrcykel på stationen som du kvitterar ut med ditt resekort och tar dig fram sista biten. Om ett företag skickar gods ska det lätt och smidigt gå att växla mellan tåg och lastbil så att man kan välja det transportsätt som passar bäst för delsträckan. Visst finns det en del sådana här lösningar på gång, t ex bilpooler där användarna låser upp bilen med sitt resekort för kollektivtrafiken, men det måste bli mycket enklare och mer tillgängligt!

Nästa år får det kanske bli biltåg till alperna istället för 11 timmar i bil  till Idre…

/Elin Dalaryd