Kunskapskravet är en av de allmänna hänsynsreglerna i Miljöbalken. Den här veckan tittar vi lite närmare på begreppet.
2 § i Miljöbalkens 2 kapitel lyder så här: ”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.”
Tittar man närmare på texten framgår det att en verksamhetsutövare redan i förväg ska skaffa sig relevant kunskap och titta på vilka miljökonsekvenser en aktivitet kan få. Hur mycket kunskap som behövs varierar från fall till fall. Det grundläggande är att man utifrån kunskapen ska kunna avgöra om verksamhetens aktiviteter påverkar eller riskerar att påverka människors hälsa eller miljön. Kunskapskravet är en av de principerna som ligger bakom verksamhetsutövarens egenkontroll, som innebär att varje verksamhetsutövare är skyldig att bedriva ett förebyggande arbete och fortlöpande planera och kontrollera sin verksamhet för att motverka och förebygga hälsoproblem eller skador på miljön.
Ett exempel på när kunskapskravet tagits upp som argument i en rättslig tvist var 2005 när Skogshalls bruk i Hammarö kommun hamnade i tvist med Naturvårdsverket i samband med en tillståndsansökan. Naturvårdsverket yrkade på att Skogshalls bruk skulle genomföra en riskanalys på en kemikalie, med hänvisning till både kunskapskravet och försiktighetsprincipen. Miljööverdomstolen menade i sin dom att kunskapskravet och försiktighetsprincipen medför att en verksamhetsutövare har ansvaret för att dokumenterad kunskap tas fram om kemikalier som kan utgöra en hälso- och miljörisk. Om sådan kunskap inte finns att hämta från tillverkare och leverantörer är det alltså verksamhetsutövarens ansvar att ta fram den.
/Elin Dalaryd
TEM-funderingar 