Inom strategiforskningen talas om “dynamisk konkurrens” eller till och med “hyperkonkurrens” som beskrivning på en situation där företagen ständigt försöker bryta ner andra företags konkurrensfördelar.
Egentligen är detta inget nytt, utan kan spåras till österrikaren Joseph Schumpeter och hans arbeten på 1930 talet. Det var Schumpeter som myntade begreppet ”kreativ förstörelse” som beskrivning av marknadsekonomin. Hans läror var länge impopulära. Hans komplexa, föränderliga modell gick inte att räkna på, vilket gjorde den vetenskapligt suspekt. Men tankarna har fått en renässans på senare år.
Uppsvinget började med den kända professorn Michael Porter, liksom Schumpeter verksam vid Harvard. År 1990 utkom hans bok “ The Competitive Advantage of Nations”. I den utgår Porter ifrån dynamisk konkurrens och refererar också till Schumpeter. Detta är stort, eftersom Porter är enormt inflytelserik och en generations företagsledare är uppvuxna med Porters tidigare, statiska, konkurrensmodell.
Alla måste med
Det nya synsättet med dynamisk konkurrens får betydelse för hur organisationer bör utformas. Det behövs mer flexibilitet. Takten i innovationer måste vara hög och stadig. Kunskap är den avgörande konkurrensfördelen.
När världen är komplex och snabbföränderlig räcker det inte med att någon som ansvarar för omvärldsbevakning berättar när förändring måste ske. Förändring måste ske kontinuerligt på bredden i organisationen.
Miljöområdet kan ses som ett exempel på något som är komplext och föränderligt. Då räcker det inte med en stab av miljöexperter som gör kartläggningar, utan alla affärsområden måste involveras.
I hård konkurrens räcker det inte bara att göra saker bra, utan att vara snabbast på att förbättra. Detsamma gäller hårda och ständigt ökande miljökrav. Man måste våga konkurrera med sig själv, den egna fördelen genom att hitta på ännu bättre sätt att göra det man kanske redan gör bäst, innan någon annan gör det!
/Thomas Parker
TEM-funderingar 