Miljöextremism i Sverige?

På DN Debatt hittar jag Robert Nilssons (professor i toxikologi vid Stockholms universitet) inlägg ”Stoppa den svenska miljöextremismen”. I inlägget tar han upp att vi i Sverige är för ambitiösa och dessutom felprioriterar när det gäller en rad miljöfrågor; bly, kvicksilver, klimatfrågan, försiktighetsprincipen m.m. Jag har svårt att hålla med på någon endaste av hans punkter.

Bland annat menar han att det inte varit någon ordning och reda med Naturvårdsverket sedan Valfrid Paulssons tid. Det enda jag själv minns av Valfrid Paulsson är att han var motståndare till sopsortering.

Om klimatfrågan säger Robert Nilsson:

Det framstår som groteskt att ett Sverige, som i jämförelse med länder som USA, Kina och Indien endast står för en bråkdel av alla koldioxidutsläpp, i ett anfall av populistisk hybris vill peka finger och ”visa vägen”.

Poängen med att minska våra utsläpp är inte att bara peka ut riktningen, utan att det faktiskt gör skillnad om alla bryr sig. Vi lärde oss redan på dagis att det går snabbare att plocka ihop om alla hjälps åt.

Robert Nilssons artikel i DN får mig att tänka på ett gammalt blogginlägg här, Gamla gubbar gamla lösningar.

Stoppa den svenska miljöextremismen DN 22/2 2009

Olyckligt och ansvarigt professor Robert Nilsson Miljöaktuellt 2/3 2009

/Veronika Franzén

Kommunikationsproblem mellan forskare och politiker – en sannolik historia

Har mer än en gång funderat över varför politiker och beslutsfattare inte gör något åt diverse miljöproblem trots ett antal forskningsrapporter som pekar på hur illa det kan gå om vi inte tar det hela på allvar. Det kan handla om varningar om att torsken håller på att utrotas i Östersjön, växthuseffektens skadeverkningar, eller riskerna med användningen av en viss kemikalie.

Svaret man då ofta får på varför inget görs är att det skulle vara för dyrt, eller att det skulle vara politiskt självmord därför att vissa grupper i samhället skulle drabbas oskäligt mycket. Och visst, det kan vara en stor del av förklaringen. Men en annan icke försumbar sida av det hela är den ofta dåliga kommunikationen mellan forskarvärlden och politikerna och samhället i övrigt.

Som Andrew Baker skriver i en artikel i New Scientist (24 november 2007) så måste det finnas ett samspel mellan vetenskap, politik, lag och ekonomi. Han tar upp exemplet med försiktighetsprincipen och den stora osäkerheten kring när den ska tillämpas. The World Conservation Union (IUCN) föreslog riktlinjer för när den ska tillämpas i maj 2007. Det skulle då vara när en risk ”relativt säkert” vetenskapligt kan fastställas.

Problemet är att vetenskapen inte är designad på det sättet. Forskning handlar ofta om att förkasta, eller anta en hypotes inte ge definitiva svar. Det går alltså aldrig för en forskare att ge vad vi skulle kalla ett ”rakt” svar. Vad som är ”relativt säkert” är därför i sammanhanget mycket osäkert.

Självklart finns det en lösning på detta problem nämligen sannolikheter. På min tid som forskare i ekologi jobbade jag mycket med sannolikhetsteori för att bevisa att mina resultat verkligen visade på en intressant trend. Och för att detta skulle godtas för t.ex. publicering i en tidskrift handlade det ofta om att trenden minst skulle vara säker till 95%, d.v.s. risken att resultaten tillkommit av en slump skulle vara högst 5%.

Eftersom vetenskapen aldrig kan vara helt säker är sannolikheter ett bra verktyg för att visa på hur troligt ett scenario är och beroende på sannolikhet och allvarlighet ta till lämpliga åtgärder.

Nu är jag inte så naiv så att jag tror att enbart detta skulle lösa problemet med för tama politiska åtgärder. Men jag tror ändå att det smäller högre att t.ex. säga att: ”Om vi inte inför ett totalstopp för torskfiske i hela Östersjön nu så finns det en 90% risk att torsken kommer att vara utrotad inom 5 år” än att säga att det samma skulle vara troligt, eller möjligt. Jag hoppas på en bättre förståelse och dialog mellan forskare och beslutsfattare framöver och tror att båda sidor behöver bjuda till för att detta ska uppnås.

/Marie Pettersson