Det mjukas gråa baksida (soft law – del II)

Men allt är förstås inte gosigt med soft law. Avsaknaden av riktig tyngd kan vara ett problem. Om det inte finns något verkligt sanktionssystem, kan vi då verkligen vara säkra på att organisationer verkligen gör det de säger? Soft law-instrument på miljöområdet blir ofta anklagade för att leda till vad som brukar kallas för green washing. Företag köper en stämpel för att förbättra sitt varumärke – men i själva verket betyder märkningen ingenting, då det saknas en ordentlig kontrollmekanism. Vad gäller ett av världens största CSR-initiativ, FN:s Global Compact, finns en strid ström av kritik om blue washing (Global Compact-loggan är nämligen blå och principerna täcker mer än bara miljö). Global Compact kräver extensiv rapportering, som man i och för sig kan tänka föranleder faktiskt handlande, men några kontroller utförs aldrig. Med över 6000 företag anslutna skulle nog den kontrollen bli för omfattande för kapitalsvaga Global Compact och de är också väldigt tydliga med att säga att Global Compact inte vill vara en ”hard controlling entity” utan ett instrument som fokuserar på lärande, dialog och partnerskap. Svårt att veta vad som är den riktiga anledningen – ett stickprov här och var för att rädda FN:s anseende kan ju inte vara så förfärligt dyrt?

Global Compact är ett typexempel på långa fallerade förhandlingar som aldrig ledde någon vart. På sjuttiotalet tryckte utvecklingsländerna på för en bindande konvention på området, men i-länderna skrek nej. FN försökte, men – nej. FN kände att man förlorade aktning i och med att man inte kunde kontrollera den globaliserade världens nya makthavare – företagen – och man behövde hitta ett sätt. Man valde till slut den mjuka vägen. Och även om jag kanske personligen hade föredragit en konvention, så kanske detta var det enda alternativet. Att försöka förändra företagens förhållningssätt med hjälp av insikt istället för hot. Kanske är det ett bättre sätt att få ett regimskifte (Global Compact har trots sitt mjuka sanktionssystem stor påverkan på företag, visar undersökningar). Och rapporteringsskyldighet gör ju att företag på något sätt tvingas att tänka efter.

Idag verkar opinionen ha svängt något. Nu är det kanske framförallt i-länder som talar om socialt ansvar in the governance gap (term som brukar användas för att förklara var CSR-initativ behövs, nämligen i de länder där regeringen och rättsinstitutionerna är otillräckliga), medan u-länderna är beroende av i-ländernas investeringar och gärna offrar sitt folks värdighet på vägen. Men ansvaret sträcker sig över landsgränserna. Produktion i utvecklingsländer skulle även med sociala hänsyn vara mycket billigare (och förmodligen också mer lönsamt för företagen – men det är en annan femma). Problemet är att inget utvecklingsland vill vara det enda att ställa krav – risken är för påtaglig att produktionen då skulle flyttas (ja, det är kanske den krassa verkligheten – kom igen liksom, företag). Och inget i-land vill vara det första att ställa höga krav på sina registrerade företag, på grund av risken för skatteflykt (även om England ligger i framkant och faktiskt även USA på sätt och vis). Det krävs något universellt. Till den stora lösningen kommer, är det, kanske vid sidan av skadeståndsrätt, soft law som vi har att tillgå. Och när företags varumärken blir viktigare och viktigare, så kan det ju faktiskt göra ont på riktigt att svartlistas offentligt hos Global Compact eller OECD Guidelines.

Men utvecklingen av alla mjuka standarder kan också ha en hämmande effekt på den ”riktiga” rättsutvecklingen. Finns chansen att själva ha kontroll över sin branschs reglering är det en chans företag ofta vill ta. När WHO började förhandla med sina 191 medlemsländer om the Framework Convention on Tobacco Control, var de stora tobaksföretagen snabba som attan att forma en ”voluntary pact” för att reglera sig själva. Just den pakten nådde ingen framgång, men beteendet är symptomatiskt. Plötsligt har man ett gäng standarder som kanske är alldeles för snälla och har någon slags oklar kontrollmekanism som ingen utomstående kontrollerar – men som regeringar och dylikt förlitar sig på. Skönt när företagandet sköter sig självt så man slipper hålla på liksom. Men, sen finns det ju många och ett ständigt ökande antal företag (till exempel TEM:s kunder :)) som sköter sig och som faktiskt vill att sådana som missköter sig inte ska komma undan med att fortsätta vinna kunder på oschysst basis. Sådana efterlyser ju dock ofta bindande lagstiftning.

Avsaknad av centralreglering kan också leda till att det skapas för många olika standarder, som till exempel inom skogsindustrin, vilket kan vara mycket förvirrande och otydligt – både för verksamheterna och för konsumenterna.

Ja, så bara mys är det inte. Men så länge det finns styrningsgap så är det nog nödvändigt med lite gos. Kanske särskilt på fredagar.

/Anna Åkerblom

Soft law – en lag att gosa med?

”Soft law.” Plötsligt hör man det överallt. Men ”mjuk lag” – vad ska det betyda? Att det är som en lag, men snällare? Ja, det är väl ungefär så. Även om det kanske är lite missvisande att tala om lag i detta sammanhang överhuvudtaget. Det mest utmärkande för soft law är att det inte är bindande och tvingande på samma sätt som det som brukar kallas hard law. Det som finns i den blå lagboken är typiskt hard law – tänk brottsbalken eller miljöbalken – följer man inte vad som står, finns sanktioner som skadestånd eller fängelsestraff.

Många initiativ inom miljö och socialt ansvarstagande är just soft law. Där står ingen exekutiv stat bakom, utan man har i vissa fall kommit på andra sorters sanktioner för att få de som har skrivit på (frivilligt i de flesta fall) att uppfylla olika krav. FN:s Global Compact är ett typexempel. Skriver man under Global Compact åtar man sig att rapportera om de åtaganden man gör på miljö- och arbetsmiljö-fronten (allt utifrån tio principer som man ansett vara de viktigaste ur FN-konventionerna, som förvisso är bindande för de länder som skrivit under dem men som inte är bindande för företagen per se). Uppfyller man inte de rapporteringskrav som krävs, syns detta på Global Compact’s hemsida, vilket kan skada en verksamhets varumärke. Andra exempel är FN:s resolutioner och deklarationer. Till skillnad från FN:s konventioner har ingen stat skrivit under på att den ska se till att ingen som står under statens tillsyn bryter mot artiklarna, utan resolutionerna och deklarationerna kan ses som starka rekommendationer från FN. Men följer man inte rekommendationerna kan det resultera i politiska påtryckningar.

Varför vissa regelverk blir just mjuka har olika orsaker. I internationella sammanhang är det ofta för att vägen till en bindande överenskommelse är för svår och lång. Ibland tror man också att effekten kan bli större vid frivilliga förbindelser än vid tvingande. Men bara för att det är mjukt i början behöver det inte betyda att det alltid kommer att vara så. Soft law kan med tiden börja ses som ”customary law”, det vill säga sedvana – det som man förväntar sig att alla gör. Och när det finns berättigade förväntningar, kan också legala följder inträda. Eller så får den mjuka lagen plötsligt mer tyngd av att någon maktinstitution ställer sig bakom den och puttar den framåt mot en mer bindande framtid – som nu när regeringen beslutat att svenska statligt ägda företag måste redovisa enligt Global Reporting Initiative’s mjuka CSR-standard.

Soft law sätter exempel och möjliggör rättens utveckling på ett sätt som kanske inte skulle varit möjlig om man gjort en hård ändring direkt (ramaskri! motstånd! revolution!). Ibland, om man vill att bra grejer ska hända, precis som annars i livet, får man ta det lite soft helt enkelt. Och kanske gosa en aning.

/Anna Åkerblom

CSR i medvind

Allt fler företag börjar intressera sig för Corporate Social Responsibility (CSR). Till svenska översätts begreppet CSR oftast med socialt ansvarstagande. Arbetet med CSR går ut på att ta ett samhällsansvar inom framför allt områdena mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsrättprinciper och miljö. Företagen jobbar aktivt inom hållbarhetens alla tre dimensioner och redovisar för sitt engagemang i så kallade hållbarhetsredovisningar som följer riktlinjerna i GRI (Global Reporting Initiative). På FN-nivå finns den så kallade Global Compact med sina 9 principer som ger företag vägledning i arbetet med hållbar utveckling.

I sitt CSR – arbete definierar företag sig själva i relation till sin omvärld. Detta görs genom att formulera en mission och genom att skapa en för företaget unik värdegrund. Ett viktigt moment i arbetet med socialt ansvarstagande är dessutom identifieringen av intressenter. Utifrån värdegrunden jobbar företaget sedan proaktivt mot de identifierade intressenterna inom områdena ekonomi, miljö och det sociala.

Ett aktivt CSR – arbete hjälper till att bygga varumärket och förhindra badwill. I tider som dessa med pressade priser och en lågkonjunktur på gång är det extra viktigt att skilja sig från sina konkurrenter och på sådant sätt erövra marknadsandelar och skapa lönsamhet.

Med andra ord har företag all anledning att ta sitt samhällsansvar på allvar inte bara för att skapa en bättre värld för nuvarande och kommande generationer utan även för lönsamhetens och sin egen överlevnads skull.

Det som värmer är att det här inte är en nyhet för företag längre. Många företag har ett väl fungerande miljöarbete och börjar fila på sin image när det gäller det sociala. Allt ifrån krishjälp i form av gratis telekommunikation, biståndsprojekt i utvecklingsländer till uppförandekoder (Codes of Conduct) som förbättrar arbetsvillkoren och den sociala situationen för många människor i världen. Även finansmarknaden har reagerat och skapat olika former av hållbarhetsindex (ex. Dow Jones Sustainability Index) för att underlätta socialt ansvarsfulla investeringar.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det verkar som om man har förstått vilken viktig roll företag spelar i arbetet med hållbar utveckling samtidigt som man handlar efter denna insikt.

Läs mer:

• CSR – nyheter guider mm: Miljö Aktuellt
• CSR – ansvarsfullt företagande: Svenskt näringsliv
• CSR i praktiken 

/Iris Rehnström