Någonting jag har så svårt att förstå är kötträttigheten. Ja, den rättighet som många svenskar anser sig ha – och då snackar vi både frukost, lunch och middag. Eller i alla fall lunch och middag. Den ständiga rätten till en kötträtt. En kötträttighet. En köttighet. En kättighet? Drar mig till minnes det ramaskri det blev när någon skola i Sverige ville införa köttfri måndag. Föräldrarna rasade. ”SKA MINA BARN INTE FÅ ÄTA KÖTT EN MÅLTID I VECKAN! VET HUT!” Kommunistfasoner? Och barnens hälsa!? Ja, det var en närmast amerikansk reaktion (tänk vapenlagar). Och detta är inte det enda exemplet, att ifrågasätta köttkonsumtion resulterar ofta i hätska diskussioner och mycket känslor. Hur kommer det sig att äta kött av många ses som en mänsklig rättighet? ”Rör inte biffen!” Vapenvurmandet i USA känns som en ganska talande jämförelse.
Trots idel forskning som visar på negativa hälsoeffekter på grund av stor köttkonsumtion (förvisso med ett, kanske inte menat men ändock, starkt motstånd i LCHF- och GI-rörelsen) ökar köttkonsumtionen. Köttfri måndag är en rörelse som fått ganska stort fäste runt om i världen. I Holland och Sydafrika, om jag inte minns fel, har många restauranger hängt på.
Men kanske passar det inte svenskarna? Varför då kan man fråga sig. Men här känns det som retoriskt felaktigt att snacka köttfritt. När rasade föräldrarna senast mot pannkakstorsdag? Nä, just det. Så länge man benämner mat som mat och inte som vegetarisk mat – då är det lugnt. Och kan ju kanske hålla med om det. Vegetarisk mat. Det låter liksom inte riktigt bra. Som en avvikande mat. Som en mat som blivit bestulen på något. Man tänker kanske på caféer med orangea väggar och alldeles för vitlöksstinn hoummos. På torra bönor och fettfria rotsaker. På idel nyttigheter med grovt mjöl och frön. Ja, ordet ”vegetariskt” – det är befläckat och har svårt att vinna ny sympati.
Mat låter godare som bara mat. Och all mat är ju mat – vegetarisk eller ej. På många ställen i världen skulle nog en sådan uppdelning närmast förefalla absurd. (Och vad är det här med likställandet mellan vegetarisk-nyttig-ekologisk? Kan leverantörer sluta med det? Bara för att jag vill äta någonting ekologiskt betyder det inte att jag vill påtvingas fullkorn! Liksom hallå.)
Nuförtiden måste ju de flesta i Sverige vara medvetna om köttproduktionens ruskiga miljöpåverkan. Ändå verkar köttkonsumtionen fortsätta att öka. Sen 1950 har medelsvenskens köttkonsumtion ökat med 70 procent, sen 1994 med 40 procent. Djuruppfödningen står för hela 18 procent av världens växthusgasutsläpp, enligt en FN-rapport från 2006 och slår därmed transporterna med en procent. Regnskogar i Amazonas skövlas för betesmarker åt djur (80%) och sojabönsodling till djuruppfödning.
Varför ändras inte vårt beteende? Ja, det har förstås flera orsaker. Ovilja, ointresse, lättja, brist på ork inte minst och tanken om att mitt eget beteende inte spelar någon roll. Det här borde vara skolans ansvar tänker jag, eller den offentliga sektorn som helhet. Staten, landstingen, kommunerna. De borde ta första steget. För den offentliga upphandlingen står för en så himla stor del av matkonsumtionen. Förstå vilken påverkan det har! Vet att det kan vara problem med närodlat vid offentlig upphandling med tanke på frihandelsreglerna. Men vad gäller kött, vad har frihandeln att sätta emot där?
I hemkunskapen skulle barnen kunna utbildas i livsmedelskunskap på ett annat sätt än vad jag gjorde (kanske ser det redan ut som följer?). Vikten av att inte slänga mat. Uppfinningsrikedom. Vilka sorts produkter som har minst miljöpåverkan i hemmet. Laga varierad mat. Källsortera. Lär dem där! De kommer trycka på hemma. Så brukar det vara med barn. Och barn kan för övrigt visst äta vegetariskt. Har en kollega som har sina barn på ett dagis där de bara serverar vegetarisk mat, och där äter de minsann lika mycket som barn gör på andra dagis.
Och skolmaten sen! Framförallt. Och sjukvården! Och ja och ja. Oändliga möjligheter. Men smyg in det för sjutton. Skylta inte med ”köttfritt” och ”vegetariskt”! Servera bara mat. Så slipper vi några arga insändare.
Jag är ingen klassisk vegeterian. Nä, jag är inte ens vegeterian. Kanske snarare en köttväljare. Jag väljer mina köttmåltider. Och ju mindre kött jag äter desto mindre sugen blir jag faktiskt – tycker att billighetsproduktionen skiner igenom. Och samvetet dåra. Det trycker på. Djurens levnadsvillkor. Jordens ändlighet.
Här nedan kan man se en liten film från Köttfri måndags hemsida om hur det funkar.
Eller så kan man bara kolla på Paul McCartney. (Bryr man sig inte om djur eller miljö kanske man i alla fall vill vara som en Beatle!)
God helg alla fellow food lovers! Hoppas ni får er något riktigt gott!
/Anna Åkerblom
TEM-funderingar 