Har mer än en gång funderat över varför politiker och beslutsfattare inte gör något åt diverse miljöproblem trots ett antal forskningsrapporter som pekar på hur illa det kan gå om vi inte tar det hela på allvar. Det kan handla om varningar om att torsken håller på att utrotas i Östersjön, växthuseffektens skadeverkningar, eller riskerna med användningen av en viss kemikalie.
Svaret man då ofta får på varför inget görs är att det skulle vara för dyrt, eller att det skulle vara politiskt självmord därför att vissa grupper i samhället skulle drabbas oskäligt mycket. Och visst, det kan vara en stor del av förklaringen. Men en annan icke försumbar sida av det hela är den ofta dåliga kommunikationen mellan forskarvärlden och politikerna och samhället i övrigt.
Som Andrew Baker skriver i en artikel i New Scientist (24 november 2007) så måste det finnas ett samspel mellan vetenskap, politik, lag och ekonomi. Han tar upp exemplet med försiktighetsprincipen och den stora osäkerheten kring när den ska tillämpas. The World Conservation Union (IUCN) föreslog riktlinjer för när den ska tillämpas i maj 2007. Det skulle då vara när en risk ”relativt säkert” vetenskapligt kan fastställas.
Problemet är att vetenskapen inte är designad på det sättet. Forskning handlar ofta om att förkasta, eller anta en hypotes inte ge definitiva svar. Det går alltså aldrig för en forskare att ge vad vi skulle kalla ett ”rakt” svar. Vad som är ”relativt säkert” är därför i sammanhanget mycket osäkert.
Självklart finns det en lösning på detta problem nämligen sannolikheter. På min tid som forskare i ekologi jobbade jag mycket med sannolikhetsteori för att bevisa att mina resultat verkligen visade på en intressant trend. Och för att detta skulle godtas för t.ex. publicering i en tidskrift handlade det ofta om att trenden minst skulle vara säker till 95%, d.v.s. risken att resultaten tillkommit av en slump skulle vara högst 5%.
Eftersom vetenskapen aldrig kan vara helt säker är sannolikheter ett bra verktyg för att visa på hur troligt ett scenario är och beroende på sannolikhet och allvarlighet ta till lämpliga åtgärder.
Nu är jag inte så naiv så att jag tror att enbart detta skulle lösa problemet med för tama politiska åtgärder. Men jag tror ändå att det smäller högre att t.ex. säga att: ”Om vi inte inför ett totalstopp för torskfiske i hela Östersjön nu så finns det en 90% risk att torsken kommer att vara utrotad inom 5 år” än att säga att det samma skulle vara troligt, eller möjligt. Jag hoppas på en bättre förståelse och dialog mellan forskare och beslutsfattare framöver och tror att båda sidor behöver bjuda till för att detta ska uppnås.
/Marie Pettersson
TEM-funderingar 