Plastskräp i havet och förstörda paradisstränder

Problem med plast i havet har varit ett återkommande ämne under årens lopp här på bloggen, och frågan är tyvärr mer aktuellt än någonsin. I svenska vatten är man kanske inte van vid att se så stora mängder plast för blotta ögat, men vi vet idag att desto mer döljer i form av mikroskopiska plastpartiklar under ytan. Dessa kan troligtvis på sikt ha betydande hälsoeffekter eftersom de binder till sig olika typer av miljögifter som sedan transporteras uppåt i näringskedjan och då når oss.

Var kommer då all plast ifrån? Mikroplasten i svenska vatten kommer, enligt en undersökning från en forskargrupp vid Örebro universitet, till stor del ifrån hushållen via däck, båtmålning, byggprodukter och kosmetika. Sedan tillkommer förstås allt fartygsavfall.

I världshaven dumpas fortfarande mycket avfall från fartyg direkt i havet. En stor del av avfallet är just plast och årligen dumpas kring 6,5 miljoner ton. Som de flesta vet bryts plast ned mycket långsamt och en plastmugg kan därför finnas kvar i vattnet i 100 år.

Strand på Sepanggar Island, Borneo.

Såg själv ett riktigt skräckexempel på plast i havet på min semester på Borneo nyligen. Stannade ett par dagar på en liten ö utanför Kota Kinabalu som är den största staden i Sabah i norra Borneo. Ön, Sepanggar, var täckt av tropisk skog, stranden såg inbjudande ut och boendet hade föredömlig havsutsikt.

Men stranden var inhägnad och en kort stund undrade jag om det kanske kunde vara pga. hajar. Nätet verkade dock rätt klent och några hajar hade jag inte hört talas om. Vid närmare titt visade det sig att det utanför nätet samlades en mängd skräp, plast närmare bestämt och inte lite heller. Insåg rätt snart att det krävdes städning av stranden och rensning av näten flera gånger om dagen pga. av all plast.

Skräptopplistan såg ut såhär: 1. Plastflaskor (mest vattenflaskor), 2. Matförpackningar i cellplast, 3. Små genomskinliga plastpåsar, 4. Stora plastsäckar, 5. Flip flops. Det mest anmärkningsvärda jag såg var en halv barncykel i form av en grön plastkanin som flöt i land.

Tyvärr tror jag att många, kanske större delen, av dagens paradisstränder kräver kontinuerlig städning för att se sådär resekatalogfina ut. Hemskt sorgligt och otroligt onödigt tycker jag. Jag tror på en blandning av återkommande information om problemet för att öka engagemanget för frågan och lagstiftning.

Just denna typ av plast borde man kunna få bort genom ökat producentansvar och bättre återvinnings- och retursystem, samt information och förbud mot nedskräpning. Ett viktigt incitament borde vara att det har en avskräckande effekt på turister som är en viktig inkomstkälla.

/Marie Pettersson

Läs mer:

• Mikroplast i Östersjön kartläggning och åtgärder   IKEM
• The Baltic Sea Expedition   Film av Folke Rydén
• Så mycket plast finns det i världshaven   Ny Teknik
• En plastpartikel per kubikmeter vatten i Östersjön   Ny Teknik
• Sopberg dubbelt så stort som USA flyter i Stilla havet   TEM-funderingar

Plastavfall i Greklands kristallklara hav

Det har varit mycket prat om sopberget i havet på TEMs blogg.  Jag var i Grekland i somras för att njuta av solen och det vackra Medelhavet och blev samtidigt ögonvittne till det här ökade miljöproblemet. Med sydliga vindar var vattnet vackert, rent och skönt att bada i. När vinden blåste norrifrån samlades det dock massvis med plastavfall i vattnet i den lilla bukten sydost om Aten som vi använde som badplats.  Enligt människor som bor i området kommer plastavfallet från de tätbebyggda sommarhusområden precis norr om vår lilla bukt (prata om att skylla på andra…). Dessa sommarhus fylls med folk under de hetaste sommarmånaderna och jag fick höra att det är just då problemet är som störst. När folk börjar återvända till sina vinterboenden ”löser sig” problemet allt eftersom folkmängden som lämnar soporna kvar efter sig på stränderna minskar .

Den stora frågan är dock vart avfallet tar vägen efteråt och vilken miljöpåverkan det har utöver att det är tråkigt att bada i soporna. Det vi vet säkert är att sopberget stannar kvar i havet och – som Marie skrivit tidigare på vår blogg – de stora plastbitarna stör matsmältningen hos fåglar och vattenlevande djur. I det långa loppet sönderdelas materialet i mindre partiklar som inte syns för blotta ögat men som har förmågan att binda till sig bl.a. PCB och dioxiner, som därefter kommer in i näringskedjan via planktonätande organismer (Mikroskopiska plastpartiklar förorenar havet). Vad kan man säga, det kanske inte är en så dum idé att dammsuga havet på plast (Dammsuga havet på plast) men först och främst behövs det mer insatser för att genom beteendeförändring och bättre avfallshantering se till att dessa problem som egentligen kan undvikas inte uppstår. Hur kommer det att se ut i framtiden om vi redan nu måste titta på väderprognosen inför en simtur för att konstatera åt vilken strand plastavfallet mest sannolikt transporterats av vinden?  Vi måste sluta blunda och agera i stället.

/Hanna Savola

Miljösommaren som varit

Tredje dagen på jobbet och de lata semesterdagarna börjar tona bort… Miljön har dock inte haft någon semester och sommaren har bjudit på en del godbitar. Förutom fortsatt arbete mot klimatmötet i Köpenhamn som jag rapporterat om tidigare så har diverse larm, olyckor och skandaler inträffat och uppdagats.

Problem med plastpartiklar i haven har tidigare avhandlats på TEM-funderingar och nu har man i svenska vatten upptäckt att koncentrationen av partiklar är mycket högre än man tidigare trott. Eftersom miljögifter binder till dessa partiklar kan det vara ett problem genom att djur och så småningom även människan får i sig dem. En hel del verkar dessutom komma från syntetiska tyger. Dags att bojkotta fleecetröjan kanske? Ser fram emot nya rön om detta!

Sommarens miljökatastrof ägde rum i Norge. Natten till fredagen den 31 juli gick det panamaregistrerade fartyget Full City på grund utanför Langesund på Norges sydkust. Fartyget hade 1000 ton råolja ombord som började läcka ut med stora skador som följd. Trist. Hade dessutom kanske kunnat undvikits om fartyget varit dubbelskrovigt, vilket det troligen inte var.

Gotland hade äran att ståta med hela två smaskiga miljöskandaler. Först var det anställda hos en grönsaksodlare som inte ”orkade” tömma utrustningen på rätt ställe utan istället pumpade ut diverse bekämpningsmedel i en grustäkt. Otroligt att sådant fortfarande händer!

Och så sist med inte minst den nätta lilla skandalen om Gotlands landshövding som uppfunnit sin egen tolkning av miljöbalken där paragrafer vägs mot ekonomiskt inflytande. Käckt! Nu har jag alltid misstänkt att vi inte alltid är lika inför lagen och standskydd är just ett sådant område där misstankarna varit extra starka. Man undrar ju ibland varför flertalet strandnära nybyggen är vräkiga mångmiljonvillor. Tydligen är det bara en viss kategori människor som kan få den där strandskyddsdispensen…

Det mest komiska i historien från Gotland var att landshövdingen istället för att beklaga sitt uttalande beklagade att hon blivit inspelad och skyllde på intrigerande medarbetare. Nu har hon i alla fall fått gå, och jag säger som Nelson i the Simpsons skulle ha sagt. Ha, Ha…

Läs mer:

• Havet är fullt av klädgifter Aftonbladet
• Mikroskopiska plastpartiklar förorenar haven TEM-funderingar
• Grundstött fartyg läcker olja – djurlivet hotas DN
• Förstärkt svensk hjälpinsats i norsk oljebekämpning DN
• Giftskandal på Gotland SvD
• Landshövding vill ge företagare gräddfil DN
• Samuelsson: Jag är lockad i en fälla Aftonbladet

/Marie Pettersson

Mikroskopiska plastpartiklar förorenar havet

Vi har ju tidigare skrivit en del om miljöproblemen i havet i blogginläggen: ”Sopberg dubbelt så stort som USA flyter i Stilla Havet” och ”Massor av miljöproblem i haven”. Och i morse hörde jag på radion att forskare i Lysekil på västkusten funnit ännu ett problem.

Tidigare har man undersökt större plastbitars inverkan på djurlivet i havet och kommit fram till att de stör matsmältningen hos fåglar och vattenlevande djur. Men det är inte bara den synliga plasten man ser guppa omkring på vågorna som ställer till det för växt och djurlivet. Nu har man kommit på att det finns massor av små plastpartiklar i vattnet. Tyvärr är det ju så att många plastmaterial är nästintill omöjliga att bryta ned. Istället sönderdelas materialet i mindre och mindre partiklar tills de inte längre syns för blotta ögat.

Vad man ännu inte undersökt, men är rädd för, är att föroreningar som PCB och dioxiner binds till dessa partiklar och kommer in i näringskedjan via planktonätande organismer. Det betyder ju i så fall att de når oss så småningom via den fisk vi äter.

Ska bli intressant att höra mer om detta framöver. Kan bli svårt att göra något åt dock…

/Marie Pettersson