Romney eller Santorum – sämre eller sämst för klimatet

Nu under 2012 är det dags igen för det stora presidentvalsmaskineriet i USA att dra igång igen. Det är för den delen redan i full gång med primärval för de republikanska presidentkandidaterna. För tillfället verkar det stå mellan de två kandidaterna Rick Santorum och Mitt Romney.

Man kunde här tänka sig att det skulle skett en positiv utveckling vad gäller klimat- och miljöfrågor i det republikanska partiet sedan senaste presidentvalet med tanke på eskalerande temperaturer och diverse naturkatastrofer sedan dess, men icke. Medan Romney ser miljö och klimat som en oprioriterad fråga är Santorum rätt och slätt en klimatförnekare. I juni 2011 gjorde han följande uttalande om att klimatförändringarna är en liberal konspiration:

”It’s just an excuse for more government control of your life and I’ve never been for any scheme or even accepted the junk science behind the whole narrative.”

Sin presidentvalskampanj inledde Santorum nära kolfälten där hans farfar jobbade. Hans inställning till olja är att det går utmärkt att borra var som helst för att utvinna denna energikälla. Här har Romney den något mer restriktiva inställningen att det går bra ”nästan var som helst”. Suck. Behöver jag nämna att Santorum även är mycket förtjust i naturgas…

I det stora hela är dock valet mellan Romney och Santorum ett val mellan pest och kolera för klimatet. Båda är för utvinning och användande av fossila bränslen och ser inte någon större idé med att ödsla resurser på att bekämpa klimatförändringarna.

En republikansk vinst är alltså en mardröm för miljön och det är bara att hålla tummarna för Obama. Samtidigt har Obama inte alls nått så långt med sina miljöambitioner som man kunde hoppats under sin tid som president, men mycket beror på att beslut har blockerats av just republikanerna.

Stödet för Obama verkar för närvarande vara på uppåtgående. På pluskontot finns tillbakadragande av styrkorna i Irak, elimineringen av Usama bin Laden och förbättrade jobbsiffror. Och till och med republikanernas före detta presidentkandidat John McCain verkar ju hoppas mer på Obama  (se youtube-klipp nedan). 🙂 Det finns alltså hopp om att Obama blir omvald och förhoppningsvis kan han då ha en gynnsam effekt på USA:s framtida miljö- och klimatpolitik.

Läs mer och titta:

• Rick Santorum and Mitt Romney are both bad news for climate change fight   The Guardian
• McCain mistakenly praises Obama during speech for Romney on January 5th 2012 in South Carolina   YouTube-klipp

/Marie Pettersson

Tillväxt och bistånd

Nu har regeringen gått ut och sagt att ekonomisk tillväxt är ett av de övergripande målen med biståndspolitiken. Huvudargumentet för detta är att mottagarländerna på sikt måste klara sig utan bistånd och för att de skall kunna göra det behöver de en större ekonomi. Den tidigare målsättningen med fattigdomsbekämpning har därmed delvis förskjutits då det nya målet om ekonomisk tillväxt också skall få plats. Den nya målsättningen har redan fått mothugg från flera håll. En del menar att tillväxt alltför ofta inte gynnar de fattiga och andra menar att det nya målet mest är till för att gynna svenskt näringsliv.

Ekonomisk tillväxt kan betyda många olika saker och i flera fall har det en tydligt negativ miljöpåverkan, vilket motverkar målet om hållbar utveckling. Men det finns också exempel där så inte är fallet. Själv anser jag att det projektet som jag genomför i Zambia är ett exempel på att man kan kombinera ekonomisk tillväxt och en förbättrad miljö. Vad vi gör är att vi förhindrar att avfall ligger och ruttnar utan i stället omvandlar vi det till biogas, vilket är en resurs som går att sälja. Miljöproblemet avfall blir alltså en ekonomiskt säljbar vara.

Min kollega Reine skrev tidigare att ”Om man ger en fattig en fisk får hon en måltid, om man lär henne fiska kan hon ordna mat resten av livet.” Men om det leder till att man fiskar så mycket att fisken tar slut är jag tveksam till att kalla det för en hållbar utveckling. Den typen av projekt där man inte har en helhetssyn har tyvärr varit alltför vanliga. Det behövs personer eller sammanslutningar som samtidigt som de har kunskap i frågan har en så god överblick att de kan göra en samlad bedömning ur ett systemperspektiv. Därför är det bra att samtidigt som den nya målsättningen införs inrättas Rådet för näringsliv och utveckling. Jag hoppas bara att de som företräder miljöintressena i rådet kan göra sig hörda så att det verkligen är hållbar utveckling som uppnås.

Markus Paulsson

Yes we can!

Al Gore påminde, i dagens tal i Poznan, ministrar och förhandlare om att ”vi kan inte förhandla med fakta”. Al Gore betonade att Barack Obama har sagt om att USA ska bli en aktiv och konstruktiv aktör i klimatförhandlingarna så snart han har kommit på plats i Vita Huset. (Susanna Baltscheffsky)

Ett antal ledare för världsledande energiföretag betonar i en ny rapport att det finns många bra tekniska lösningar och att det behövs politiskt ledarskap. Detta ligger väl i line med att flera av de ledande forskarna på Sustainable Innovation också tar upp att det finns mycket teknik och mycket kunskap och att nyckeln ligger i att aktivera metoder för att få saker att hända.

 

Läs mer:

• Yes we can, SVD
• Technology Exists, Strong Policy Needed – UNITED NATIONS based on a report by CEOs from some of the world’s best-known electricity companies
• Business Day, Poznan, Privata Affärer
• Rapport från klimatkonferensen i Poznan, Europaparlamentet

/Reine Karlsson

Bidragsfusk och biogas

Det har sedan ett tag tillbaka pratats mycket inom gaskretsar om ett investeringsbidrag för nya biogasanläggningar på lantbruk. Nu har förslaget kommit i skarp version från Jordbruksverket. Lantbruk föreslås kunna få 30% bidrag till investeringen (max 2 miljoner kronor) om minst 50% gödsel används i biogasproduktionen. Att använda gödsel till biogas bidrar till en mycket stor reduktion i utsläppen av växthusgaser (vilket jag skrivit om tidgare).

Glädjen över att det satsas på biogas inom lantbruk förbyttes mot förvåning och förundran när jag insåg hur bidragets finasiering är planerat. Pengarna ska komma från landsbyggdsprogrammet som redan idag ger investeringsbidrag på 30% för investeringar inom jordbruk. Skillnaden i bidragen blir minimal för redan idag kan det bidraget användas till att investera i biogasanläggningar. Jordbruksverket vill alltså ta pengar från bönderna och ge dem till bönderna, pengar som dessutom urspungligen kommer från EU. När man marknadsför detta som en stor satsing på biogas från lantbruk tycker jag det är snudd på ”bidragsfusk”.

Nya pengar satsas först 2010, d.v.s. under nästa mandatperiod. Varför vill inte den nuvarande regeringen satsa pengar på miljön? Om staten går med många miljarder i överskott borde det finnas utrymme för att bidra till att göra investeringar som ger mer jobb i Sverige och som dessutom förbättrar handelsbalansen och miljön.

/Markus Paulsson

Världsmiljödagen 2008: Klappa om en politiker idag

Världsmiljödagen låter stort men är väl en av de där dagarna likt kanelbullens dag som inte väcker några djupare känslor hos det stora flertalet. Vi svenskar håller just på att lära oss fira nationaldagen den 6 juni, hade vi varit danskar hade vi kunnat slå två flugor i en smäll, de har sin nationaldag idag.

Det ger dock ett tillfälle till reflektion, var står miljöfrågan idag egentligen? Vad har hänt på 10 år? Hur ser vi på vår värld om 10 år till? Vart vill vi och hur tar vi oss dit? Visst kan man beskriva förändring med en mängd siffror och det brukar tilltala mig, ingenjör i grunden som jag är. Den viktigaste förändringen tror jag dock ligger i folks medvetanden och de beteenden de tillämpar. Se bara på vad som är ”normalt” idag jämfört med för 10 år sedan. Sopsortering har blivit normalt, den som sköljde mjölkpaket för 10 år sen var extremt nördig, så inte idag. Allt fler funderar lite extra vid val av bil, de snåla och miljöanpassade bilarnas andel växer snabbt. Av nybilsförsäljningen är nu dubbelt så många bilar som för bara ett år sedan utsläpp under 140 g/km. Vem visste ens att det var ett relevant mätetal för 10 år sedan? (Hörde dock på radion igår intervjuer med ett flertal bilister som tog sin sopsortering som ursäkt för att de sen förtjänade att få köra en törstig SUV men Rom byggdes inte på en dag….) Efterfrågan på miljömärkt mat, insikten att flaskvatten är onödigt och en röd biff kraftigt klimatpåverkande ökar hela tiden vilket är glädjande. Dock räcker det inte. Vi har för slösiga vanor. Våra ekologiska fotavtryck är för stora. Vi kör allt mer, förbrukar allt mer energi, genererar allt mer avfall och är alldeles för många.

Läget är kritiskt men förutsättningarna bättre än någonsin, jag ser med tillförsikt på framtiden. Vi på TEM och alla ni andra som brinner för att bidra till en hållbar utveckling har en viktig roll och möjlighet att bidra nu när vår fråga är i fokus. Även om alla måste bidra ser jag att politikerna har en avgörande roll i att sätta  framtidens spelreglerna och definiera vilka förutsättningar vi vill ha i framtiden. Det är dock ett otacksamt jobb att ta dessa obekväma beslut och de behöver all uppmuntran de kan få. En av mina viktigaste förebilder är Anders Wijkman som oförtrutet kämpar på med klimatfrågorna inom EU och globala förhandlingar. Jag beundrar även alla de fritidspolitiker och tjäsnemän som kämpar för hållbar utveckling i vardagens politik lokalt och regionalt, många gånger i motvind. Vi får de politiker och vi förtjänar, passa på att visa din uppskattning för någon du vill uppmuntra vid tillfälle och vilket tillfälle kan var bättre än idag?

/Annika Balgård

Vem ska se till att transporternas miljöpåverkan minskar?

I onsdags anordnade Transportgruppen, en sammanslutning av många branschorgan inom transportnäringen, Stora Transportdagen med 200 deltagare från medlemsföretagen och andra intresserade. Där var gott om beslutsfattare och ett program med bla Infrastrukturministern Åsa Torstensson som pratade under rubriken ”Infrastrukturutmaningen”. Det som var mest intressant i hennes tal var att hon var tydlig med att branchen hade en stor utmaing framför sig att ställa om från oljeberoende och bidra till hållbar utveckling. Jag tycker hon har fel. Företag ska optimera efter sina förutsättningar och utifrån gällande regler och förutsättningar ta företagsekonomiskt bästa besluten. Detta gäller såväl transportsäljare som transportköpare. Att man sen kan se att det miljömässigt rätta i vissa lägen är ekonomiskt rätt är en sak. Att därmed förlita sig på att branchen ska vara den som driven omställningen är orimligt och naivt. Politikernas uppgift är att sätta ett regelverk så att de ekonomiska och legala styrmedlen leder till att företagen genom att agera företagsekonomiskt rätt även ger oss den miljöpåverkan vi kan stå ut med.

Jag var en av få ”miljömänniskor” på plats och där för att tala om ”Klimatutmaingen” baserat på att jag jobbar mycket med såväl samhällets kommande krav via EUmål för klimatpåverkan, utsläppshandel och de transportköpande företagens miljöarbete. Publiken hade fått mentometerknappar och innan jag skulle tala ställde moderatorn frågan ”Är växthuseffekten en myt”. Ca 15 % svarade ja. Nästa fråga var ”Behöver människan vidta kraftfulla åtgärder mot växthuseffekten”. Ca 35 % svarade nej.

Därefter hade jag 20 min på mig att förmedla kommande krav och de möjligheter som varje förändring ger upphov till, i detta fallet för dem som transportsäljare. Jag hade inte förväntat mig att behöva inleda med att argumentera för att växthuseffekten finns och medför problem om vi inte gör något åt den. Det hade jag förutsatt att dessa viktiga personer var på det klara med. Nu fick jag ta några inledande meningar om att forskarvärlden är eniga om växthuseffektens existens som problem och som tur var hade jag i presentationen med lite om Stern-rapport och kostnader för att inte göra något. Vet inte om jag frälste några själar men förhoppningsvis kan insikten om kommande krav bidra til handling även hos de ideologiskt inte övertygare.

Hur ska detta sluta? Av Sveriges olja förbrukades år 2006 76 % av inrikes transporter. Ska oljeberoendet brytas är det här det behövs krafttag. Om då politikerna skickar problemet på en branch som är hårt konkurrensutsatt och pressad av billiga utlänska åkare och som till på köpet inte ens är övertygade om att mänskligheten är källan till problemet eller behväöer bry sig om att lösa det, då är vi illa ute.

Jag vill vara positiv och det är just här jag vill verka, i att bidra till att skapa en hållbar transportsektor och få politik och verklighet att stämma överens. Ska man göra miljönytta någonstans i samhållet idag så är det här man ska vara. Frågan är bara var man ska börja? Hur får man modiga politiker som vågar ta obekväma beslut? Hur får man transportköpare som vill bidra med att köpa effektivisa och miljöanpassade transporter? Hur får man transportbranschen att göra sin hemläxa? Ny teknik kan lösa en del av problemet men att transportarbetet för gods ökar varje år är orimligt. När ska alla berörda inse det och våga agera därefter?

/Annika Balgård

Läs mer:

• Anta utmaningen, godstransportörer Miljöaktuellt
• Vägverket: Godstransporterna måste minska Miljöaktuellt

Var står John McCain i klimatfrågan?

Har ju tidigare bloggat lite om de demokratiska presidentkandidaternas miljöprogram. Nu när Super Tuesday är förbi och vi vet att det troligtvis blir John McCain som blir republikanernas presidentkandidat tänkte jag skriva några ord om hur han ser på det här med miljö och speciellt klimatfrågan.

Republikanerna har ju annars inte gjort sig kända för sitt miljöengagemang direkt. Men förhoppningsvis utgjorde Bush ett lågvattenmärke som inte kommer att underträffas om det nu blir aktuellt.

John McCain började intressera sig för miljöfrågor i allmänhet och klimathotet i synnerhet efter att ha misslyckats med att komma med i presidentracet 2000. Var det då med verkligt goda intentioner, eller bara ett marknadsföringsknep kan man undra. Han har i alla fall drivit klimatfrågan i senaten och säger själv att han gått från att tvivla på de bevis som framkommit om klimathotets existens till att bli övertygad om att något måste göras.

Klimatfrågan är en av tre nyckelfrågor för McCain och han har varit öppet kritisk mot Bushs klimatpolitik. Samtidigt kan man ju inte påstå att hans förslag är speciellt radikala:

• Vill frysa koldioxidutsläppen från transporter, industri m.m. på 2004 års nivå till 2012 och sedan sänka utsläppen med 30 % till 2050.

• Vill satsa på kärnkraft för att reducera utsläppen av växthusgaser.

• Vill kunna använda USAs kolresurser genom fånga in och lagra koldioxiden på något sätt.

• Kan tänka sig att ingå i ett tvingande globalt fördrag som inkluderar Kina och Indien.

McCain anses i alla fall vara den grönaste av de republikanska presidentkandidaterna så med tanke på det kan vi ju vara glada att just han vann. Fast frågan är hur McCain vid en vinst verkligen kommer att agera när hemmaindustrin trycker på och inte vill att USA förbinder sig att minska några klimatutsläpp på mötet i Köpenhamn 2009. Den som lever får se.

Läs mer:

John McCains environmental platform
John McCain: Environmental Activist?
USA-valet
McCain kopplar greppet, DN
McCain utropar sig till segrare, SvD
Röstningen under supertisdagen, Aftonbladet

/Marie Pettersson

Kommunikationsproblem mellan forskare och politiker – en sannolik historia

Har mer än en gång funderat över varför politiker och beslutsfattare inte gör något åt diverse miljöproblem trots ett antal forskningsrapporter som pekar på hur illa det kan gå om vi inte tar det hela på allvar. Det kan handla om varningar om att torsken håller på att utrotas i Östersjön, växthuseffektens skadeverkningar, eller riskerna med användningen av en viss kemikalie.

Svaret man då ofta får på varför inget görs är att det skulle vara för dyrt, eller att det skulle vara politiskt självmord därför att vissa grupper i samhället skulle drabbas oskäligt mycket. Och visst, det kan vara en stor del av förklaringen. Men en annan icke försumbar sida av det hela är den ofta dåliga kommunikationen mellan forskarvärlden och politikerna och samhället i övrigt.

Som Andrew Baker skriver i en artikel i New Scientist (24 november 2007) så måste det finnas ett samspel mellan vetenskap, politik, lag och ekonomi. Han tar upp exemplet med försiktighetsprincipen och den stora osäkerheten kring när den ska tillämpas. The World Conservation Union (IUCN) föreslog riktlinjer för när den ska tillämpas i maj 2007. Det skulle då vara när en risk ”relativt säkert” vetenskapligt kan fastställas.

Problemet är att vetenskapen inte är designad på det sättet. Forskning handlar ofta om att förkasta, eller anta en hypotes inte ge definitiva svar. Det går alltså aldrig för en forskare att ge vad vi skulle kalla ett ”rakt” svar. Vad som är ”relativt säkert” är därför i sammanhanget mycket osäkert.

Självklart finns det en lösning på detta problem nämligen sannolikheter. På min tid som forskare i ekologi jobbade jag mycket med sannolikhetsteori för att bevisa att mina resultat verkligen visade på en intressant trend. Och för att detta skulle godtas för t.ex. publicering i en tidskrift handlade det ofta om att trenden minst skulle vara säker till 95%, d.v.s. risken att resultaten tillkommit av en slump skulle vara högst 5%.

Eftersom vetenskapen aldrig kan vara helt säker är sannolikheter ett bra verktyg för att visa på hur troligt ett scenario är och beroende på sannolikhet och allvarlighet ta till lämpliga åtgärder.

Nu är jag inte så naiv så att jag tror att enbart detta skulle lösa problemet med för tama politiska åtgärder. Men jag tror ändå att det smäller högre att t.ex. säga att: ”Om vi inte inför ett totalstopp för torskfiske i hela Östersjön nu så finns det en 90% risk att torsken kommer att vara utrotad inom 5 år” än att säga att det samma skulle vara troligt, eller möjligt. Jag hoppas på en bättre förståelse och dialog mellan forskare och beslutsfattare framöver och tror att båda sidor behöver bjuda till för att detta ska uppnås.

/Marie Pettersson