På DN Debatt hittar jag Robert Nilssons (professor i toxikologi vid Stockholms universitet) inlägg ”Stoppa den svenska miljöextremismen”. I inlägget tar han upp att vi i Sverige är för ambitiösa och dessutom felprioriterar när det gäller en rad miljöfrågor; bly, kvicksilver, klimatfrågan, försiktighetsprincipen m.m. Jag har svårt att hålla med på någon endaste av hans punkter.
Bland annat menar han att det inte varit någon ordning och reda med Naturvårdsverket sedan Valfrid Paulssons tid. Det enda jag själv minns av Valfrid Paulsson är att han var motståndare till sopsortering.
Om klimatfrågan säger Robert Nilsson:
Det framstår som groteskt att ett Sverige, som i jämförelse med länder som USA, Kina och Indien endast står för en bråkdel av alla koldioxidutsläpp, i ett anfall av populistisk hybris vill peka finger och ”visa vägen”.
Poängen med att minska våra utsläpp är inte att bara peka ut riktningen, utan att det faktiskt gör skillnad om alla bryr sig. Vi lärde oss redan på dagis att det går snabbare att plocka ihop om alla hjälps åt.
Robert Nilssons artikel i DN får mig att tänka på ett gammalt blogginlägg här, Gamla gubbar gamla lösningar.
Stoppa den svenska miljöextremismen DN 22/2 2009
Olyckligt och ansvarigt professor Robert Nilsson Miljöaktuellt 2/3 2009
/Veronika Franzén
TEM-funderingar 