Idag anses det långt ifrån tillräckligt att bara ha kontroll över sin egen verksamhet. Vi är numera väl medvetna om att alla företag är förbundna med ett nät av leverantörer och entreprenörer. Detta som vi idag kallar leverantörskedjan, men kanske istället borde kalla leverantörsnätet, är en del av verksamhetens inflytandesfär och som namnet antyder något som verksamheten bör försöka påverka i en positiv riktning.
De förväntningar som ställs på en verksamhets leverantörsarbete hänger till stor del ihop med dess möjlighet att påverka sina leverantörer. Som en liten spelare med inköp som endast motsvarar en bråkdel av leverantörens produktion kan det vara svårt att ställa miljö- eller arbetsmiljökrav som får någon egentlig verkan. Är man däremot ett storbolag som står för större delen av en leverantörs inkomst ser möjligheterna annorlunda ut.
Men även de som vi identifierar som riktigt stora företag kan ha svårigheter att styra och följa upp hållbarhetsprestandan hos ett ansenligt antal leverantörer och underleverantörer. Därför ser vi idag fler och fler branschorganisationer som tar ett helhetsgrepp och som genom att samla en stor del av branschen bakom sig får tyngd och därmed lättare gehör för sina krav. Exempel på en sådan branschorganisation är ICTI (International Council of Toy Industries) som samlar leksaksföretag från 20 länder och som bl.a. verkar för bättre villkor i de fabriker i framförallt Kina där tillverkningen sker. Som verktyg används en gemensam uppförandekod som följs upp genom revisioner på plats av organisationen. Better Cotton Initiative (BCI) fokuserar på att göra bomullsindustrin bättre för miljön samt de som arbetar i denna och ett stort antal textilföretag är medlemmar, bl.a. svenska Kapp Ahl och H&M.
Det finns också diverse databaser man kan använda sig av för att få hjälp med att utvärdera om ens leverantörer följer internationella normer, eller inte. Har man hundratals leverantörer blir det snudd på omöjligt att skicka ut och följa upp uppförandekoder. Idag finns det verktyg för att samla in information och att identifiera var riskerna i leverantörskedjan kan finnas för att kunna göra riktade satsningar där. Sedex är en databas där leverantörer kan rapportera in information om uppfyllnad av krav vid genomförda revisioner. På så sätt kan flera kunder ta del av resultaten utan att göra egna revisioner. Andra exempel på liknande initiativ är Business Social Compliance Initiative (BSCI) eller Supply Chain Information Management (SIM).
Kraven på transparens vad gäller arbetet med leverantörer har också ökat. I de nya riktlinjerna för hållbarhetsredovisning (GRI G4) som kom förra året är en beskrivning av leverantörskedjan med som en del av rapporteringen, samt även olika indikatorer kopplade till hur leverantörerna lever upp till krav på alltifrån miljö till mänskliga rättigheter. När nu EU:s nya lagstiftning om obligatorisk hållbarhetsredovisning för de största företagen går igenom kommer fler att bli tvungna att exponera sitt leverantörsarbete.
Det har här funnits en debatt om att ökade krav skulle kunna leda till att man väljer bort små leverantörer med ”tvivelaktigt” hållbarhetsarbete för att istället välja större aktörer som är lättare att kontrollera och följa upp, istället för att ha en dialog med och försöka hjälpa de mindre leverantörerna. Detta skulle då kunna leda till arbetslöshet och social utslagning hos småleverantörer i utvecklingsländer.
Även om det säkert finns de som väljer den ”enklaste vägen” tror jag att rapportering och transparens är rätta vägen att gå. Man kan vända på resonemanget. Hur troligt är det att den typ av företag som väljer bort småleverantörer vid krav på öppnare leverantörsarbete skulle göra någon större insats för de mindre leverantörerna i skymundan? Och brott mot mänskliga rättigheter, dålig arbetsmiljö och miljöproblem är väl inte något vi kan rättfärdiga med att man annars skulle förlägga produktionen någon annan stans, eller?
Det finns såklart stora utmaningar i detta arbete. Många verksamheter mäktar idag inte med att gräva djupare i leverantörsleden än ett steg ner. Underleverantörerna och deras leverantörer blir på så sätt en grå massa som vi vet rätt lite om. Samtidigt är mycket arbete på gång och förhoppningsvis kommer vi i framtiden i större utsträckning att kunna ta ett tydligare ansvar för hela värdekedjan.
/Marie Pettersson
TEM-funderingar 