Miljöinspektörer som utövar tillsyn över miljöfarlig verksamhet gör ett beundransvärt och många gånger otacksamt jobb. Dock finns här ett problem som vi som jobbar som konsulter ser alltför ofta. Det händer att företag vänder sig till oss för att få hjälp med miljöinspektörer som agerar småpåvar och tar sig frihet att tolka och tycka kring vad som krävs. De har en svår uppgift, speciellt de som jobbar i mindre kommuner och ska ha kunskap och erfarenhet nog att granska livsmedelshygien på förmiddagen, djurskydd på eftermiddagen och miljöfarlig verksamhet dagen därpå. Trots det är det viktigt för konkurrensneutralitet och rättssäkerhet i det större perspektivet och att behålla ett starkt förtroende och en kontruktiv dialog i det enskilda fallet och tillsynen ska vara likadan oberoende av kommun och individ.Givetvis kan fokus variera vid olika tillfällen och mellan olika individer om var man lägger störst vikt vid ett besök. Det är ett problem men trots allt mindre än de fall där man inom samma område kräver helt olika ambitionsnivå.
Ett tydligt symptom på att detta är ett reellt problem är att många företag som klassats om från tillståndspliktiga till anmälningspliktiga trots det väljer att behålla sina tillstånd och aktivt strävar efter att få behålla länsstyrelsen som tillsynsmyndighet.
Senaste fallet jag träffat på är en nyutexaminerad inspektör som kräver beräkningar av utsläpp av lösningsmedel från ett mindre företag på ett sätt som saknar all praktisk förankring. I det läget kan företagen välja att spela efter inspektörens pipa och kanske utföra onödigt och omotiverat arbete. Andra alternativet är att ifrågasätta och kräva förankring av kravet i lagstiftningen för att synliggöra om det är ett krav eller bara ett önskemål/praxis som inspektören tillämpar. I detta fallet valde man en tredje väg, att be TEM om hjälp med att ”tolka” mellan deras olika världsuppfattnignar i frågan. Visst hjälper vi gärna till, men det stör mig att det ska behövas.
I min roll som certifieringsrevisor enligt ISO 14001 så tampas jag varje gång med gränsdragningen om vad som är en avvikelse eller ej, hur ska man tolka paragraferna? Givetvis är vi alla även här individer men skriver jag en avvikelse måste den noga motiveras med vad konkret jag sett och vilken paragraf i standarden eller lagstiftningen som det misstämmer mot.
Jag tar gärna del av andra erfarenheter inom området. Mitt råd på vägen är att kräva att er inspektör motiverar sina noteringar och krav om redovisning/förändring med vilka lagparagrafer som motiverar att ni som företag ska förändra ert agerande. Det är ett steg på vägen. Sen vet vi alla att lagstiftningen inte är så tydlig att den ger svar i alla lägen. Ta till exempel häsynsreglerna om att man ska nyttja bästa möjliga teknik och använda förnybara energi om det inte är oskäligt. Det borde betyda att det är olagligt för ett företag att köpa annat än energieffektiva bilar som drivs av biobränsle. Nu har jag ännu inte sett den tolkningen men det är inte så långt borta, se t.ex. initiativet från miljösamverkan skåne som jag tidigare nämnt där man flyttar fram praxis inom transport- och energiområdet. I de fall lagstiftningen inte är entydlig borde det finnas officiella praxisdokument som kan tillämpas och det finns i vissa lägen redan. Miljösamverkan skåne är i sammanhanget ett väldigt bra initiativ för att underlätta kalibreringen och kompetensutvecklingen bland inspektörer och liknande initiativ finns på fler håll i landet.
Någon enkel lösning på detta har jag ej men det är något som borde debatteras mer. Problemet är att konsulter tjänar på att vara tolk och stötta med komplicerade men ”onödiga” utredningar och företag vill inte bråka utan hålla sig vän med sin inspektör. Ta chansen att tyck till! Har du sett samma fenomen? Förslag på utvecklade arbetssätt?
Läs mer:
/Annika Balgård
Gilla detta:
Gilla Laddar in …