Ansvarstagande i leverantörskedjan en utmaning för många verksamheter

Idag anses det långt ifrån tillräckligt att bara ha kontroll över sin egen verksamhet. Vi är numera väl medvetna om att alla företag är förbundna med ett nät av leverantörer och entreprenörer. Detta som vi idag kallar leverantörskedjan, men kanske istället borde kalla leverantörsnätet, är en del av verksamhetens inflytandesfär och som namnet antyder något som verksamheten bör försöka påverka i en positiv riktning.

De förväntningar som ställs på en verksamhets leverantörsarbete hänger till stor del ihop med dess möjlighet att påverka sina leverantörer. Som en liten spelare med inköp som endast motsvarar en bråkdel av leverantörens produktion kan det vara svårt att ställa miljö- eller arbetsmiljökrav som får någon egentlig verkan. Är man däremot ett storbolag som står för större delen av en leverantörs inkomst ser möjligheterna annorlunda ut.

Men även de som vi identifierar som riktigt stora företag kan ha svårigheter att styra och följa upp hållbarhetsprestandan hos ett ansenligt antal leverantörer och underleverantörer. Därför ser vi idag fler och fler branschorganisationer som tar ett helhetsgrepp och som genom att samla en stor del av branschen bakom sig får tyngd och därmed lättare gehör för sina krav. Exempel på en sådan branschorganisation är ICTI (International Council of Toy Industries) som samlar leksaksföretag från 20 länder och som bl.a. verkar för bättre villkor i de fabriker i framförallt Kina där tillverkningen sker. Som verktyg används en gemensam uppförandekod som följs upp genom revisioner på plats av organisationen. Better Cotton Initiative (BCI) fokuserar på att göra bomullsindustrin bättre för miljön samt de som arbetar i denna och ett stort antal textilföretag är medlemmar, bl.a. svenska Kapp Ahl och H&M.

Det finns också diverse databaser man kan använda sig av för att få hjälp med att utvärdera om ens leverantörer följer internationella normer, eller inte. Har man hundratals leverantörer blir det snudd på omöjligt att skicka ut och följa upp uppförandekoder. Idag finns det verktyg för att samla in information och att identifiera var riskerna i leverantörskedjan kan finnas för att kunna göra riktade satsningar där. Sedex är en databas där leverantörer kan rapportera in information om uppfyllnad av krav vid genomförda revisioner. På så sätt kan flera kunder ta del av resultaten utan att göra egna revisioner. Andra exempel på liknande initiativ är Business Social Compliance Initiative (BSCI) eller Supply Chain Information Management (SIM).

Kraven på transparens vad gäller arbetet med leverantörer har också ökat. I de nya riktlinjerna för hållbarhetsredovisning (GRI G4) som kom förra året är en beskrivning av leverantörskedjan med som en del av rapporteringen, samt även olika indikatorer kopplade till hur leverantörerna lever upp till krav på alltifrån miljö till mänskliga rättigheter. När nu EU:s nya lagstiftning om obligatorisk hållbarhetsredovisning för de största företagen går igenom kommer fler att bli tvungna att exponera sitt leverantörsarbete.

Det har här funnits en debatt om att ökade krav skulle kunna leda till att man väljer bort små leverantörer med ”tvivelaktigt” hållbarhetsarbete för att istället välja större aktörer som är lättare att kontrollera och följa upp, istället för att ha en dialog med och försöka hjälpa de mindre leverantörerna. Detta skulle då kunna leda till arbetslöshet och social utslagning hos småleverantörer i utvecklingsländer.

Även om det säkert finns de som väljer den ”enklaste vägen” tror jag att rapportering och transparens är rätta vägen att gå. Man kan vända på resonemanget. Hur troligt är det att den typ av företag som väljer bort småleverantörer vid krav på öppnare leverantörsarbete skulle göra någon större insats för de mindre leverantörerna i skymundan? Och brott mot mänskliga rättigheter, dålig arbetsmiljö och miljöproblem är väl inte något vi kan rättfärdiga med att man annars skulle förlägga produktionen någon annan stans, eller?

Det finns såklart stora utmaningar i detta arbete. Många verksamheter mäktar idag inte med att gräva djupare i leverantörsleden än ett steg ner. Underleverantörerna och deras leverantörer blir på så sätt en grå massa som vi vet rätt lite om. Samtidigt är mycket arbete på gång och förhoppningsvis kommer vi i framtiden i större utsträckning att kunna ta ett tydligare ansvar för hela värdekedjan.

/Marie Pettersson

Bra med hög förbrukning

Det är kanske lite förvånande att i en miljöblogg propagera för hög bränsleförbrukning, men faktum är att det i många fall kan vara bättre med hög bränsleförbrukning än med låg. Det gäller framför allt vid godstransporter. Det beror på att bränsleförbrukningen inte ökar lika fort som lasten ökar, d.v.s. en fullastad lastbil drar mindre diesel per ton last jämfört med en halvfull lastbil. Trots denna enkla baskunskap finns det företag som försöker övertyga åkare att genomsnittlig förbrukningen är det bästa sättet att mäta om en förare kör miljövänligt eller inte. Om det vore så skulle det vara bra med många nästan tomma lastbilar på våra vägar. Det är självklart bättre att bilarna är färre och att de kör med full last eftersom det totalt sett sparar bränsle och utrymme på vägen.

Bakgrunden är att det är väl känt att hur föraren kör påverkar bränsleförbrukningen. Därför har man tagit fram utbildningar i sparsam körning, eller Eco Driving som det heter på trafikskolesvenska. Det är bra att man kan lära sig att köra sparsamt men tyvärr är det så att de flesta hemfaller åt gamla vanor ett par, tre månader efter kursen och då uteblir besparingen. För att råda bot på att man glömmer köra sparsamt så finns det tekniska hjälpmedel som rapporterar förbrukning m.m. till ägaren och visar förbrukning m.m. till föraren så att den blir påmind om att köra sparsamt. För lastbilar finns det en hel uppsjö tekniska hjälpmedel. För åkerierna är det lönsamt att investera i IT-stöd som mäter förbrukning m.m. och förhoppningsvis delar de med sig av besparingar som bonus till de chaufförer som kör sparsamt.

Vägverket har nu gått igenom systemet med teknisk uppföljning och alla alternativ på marknaden. Detta gör de för att underlätta för åkeriföretagen att välja rätt system. Läs själv i publikation 2009:63 ”Klimatsmart val av IT-stöd kan öka lönsamheten”. Visserligen skriver Vägverket i ett kort stycke att ” Att enbart använda medelförbrukning som ett mått på bra eller dåligt förarbeteende rekommenderas inte.” Nu får inte Vägverket favoritisera någon leverantör men de borde kunna sätta upp kriterier som diskvalificerar de som använder uppenbart felaktiga mått.

Markus Paulsson

Staten ska följa upp sitt miljöarbete

Den offentliga sektorn bör vara ett föredömme i Sveriges miljö- och klimatarbete. Om det privata näringslivet och privatpersoner ska ta sitt ansvar vill det till att den skattefinansierade offentliga sektorn ligger i framkant och visar vägen. Nu har det väl varit lite si och så med det, med några undantag. Det är i alla fall glädjande att myndigheternas miljöledningsarbete nu ska följas upp. Naturvårdsverket har kommit med ett förslag som innebär att myndigheternas miljöarbete ska följas upp och redovisas inom föjande områden:

– Utsläpp av koldioxid från tjänsteresor (totalt, per anställd)
– Energiförbrukning (totalt, per anställd, per m2)
– Andel miljökrav i upphandling

Något som saknas, och tyvärr är svårt att mäta, är om, och i så fall hur, miljöhänsyn tas i myndigheternas beslut (utöver miljökrav i upphandlingar). Det borde rimligtvis vara här deras största miljöpåverkan i de flesta fall är.

Vilka blir miljökonsekvenserna av myndigheternas beslut och handlingar i andra samhällssektorer?

• Naturvårdsverket föreår: Myndigheterna bör mäta sina utsläpp Naturvårdsverket
• Förslag till uppfäljning av de statliga miljöledningssystemens effekter (pdf)

/Daniel Eriksson